Fyrahundratalet var en tuff tid för Västrom. Skenande inflation och försvarskostnader tyngde landets finanser. Det väldiga riket sträckte sig från Skottland till Sahara, och från Cabo de Rojas yttersta atlantkust, till Kotorbukten i dagens Montenegro. Där tog det östra imperiet vid. För att kunna hålla ordning på det väldiga imperiet hade det nämligen delats i två delar.
 Sen kom folkvandringstiden. Otroligt många människor var på flykt. Gother och vandaler, franker, saxare, angler och jutar sökte skydd i imperiet. Många letade efter nya hem och var beredda att slåss för dem. 410 skövlade gotherna självaste staden Rom.
Sen anlände anledningen till att så många var på flykt.
Hunnerna var ett ryttarfolk som hade kommit från Centralasien och korsat Volga in i Europa. Deras beridna krigare, framförallt deras bågskyttar, var otroligt skickliga. Det var inte många som kunde sätta sig upp mot dem. De skövlade och erövrade, och drev en flodvåg av desperata människor framför sig. Deras ledare var Attila. en fruktad ledare som romarna kallade flagellum Dei – ”Guds Piska”.
De anföll det mäktiga Östrom, tills kejsaren i Konstantinopel lovade dem ofattbara summor bara för att hålla sig undan. Hunnernas ögon vändes västerut.
Honoria, storasyster till kejsaren Valentinian III i Väst var förlovad till en senator. Mannen ansågs säker och icke-ambitiös, och var inte trolig att utmana broderns makt även om han var ingift i den kejserliga familjen. Honoria hade inget val i valet av man. Trodde Valentinian. I hemlighet skrev hon ett brev till Attila, där hon bad om hjälp. Honaria skickade även med sin förlovningsring, något Attila tog som ett frieri. Han skickade ett meddelande till hennes bror; han skulle komma för sin brud och att han begärde halva imperiet i hemgift.
Dagens datum, 8e juni, året 452 ledde Attila in sin slagkraftiga armé in i själva Italien. De skövlade tio städer och ödelade landsbygden, och sedan vände de om. Romarna trodde att det var Påven som övertygat Attila att ge sig av, eller att hunnerna fått slut på mat. Sanningen är den att hunnerna var en väloljad maskin med utmärkt logistik, och de hade gott om mat. De vände antagligen norrut för att övervintra, och komma undan från den malaria som brukade blossa upp i Italien på hösten.
Attila återvände aldrig för sin brud. På våren 453, innan han hunnit leda sin här tillbaka över alperna, drabbades han av ett plötsligt näsblod som dödade honom. Hur det gick med Honoria vet vi inte. Historiebeskrivningen lämnar henne där, med det svårtydda “så var Honoria fri från fara för den här gången”. Hon återfinns inte i listan av de viktiga personer som togs till fånga av vandalerna när även de skövlade Rom 455. Chansen är stor att hon var död vid det laget. Antingen dödad av vandalerna, av naturliga orsaker eller på sin brors order.
Västrom skulle inte bestå länge efter detta, och kollapsade slutligen på 470-talet. Östrom bestod fram till att Mehmed II tog Konstantinopel, nära tusen år senare.
https://www.youtube.com/watch?v=lRH03VRRxtc