I augusti 1842 föddes en pojke i en familj av nubiska båt-byggare från Dongola, och fick namnet Muhammad Ahmad. Familjen flyttade från sitt hem vid Vita Nilen för att hitta mer virke till faderns verkstad. Medan pojkens bröder gick i faderns fotspår drogs han själv mot religiösa studier.

Efter en sju års lång läroperiod hos en religiös ledare fick han själv bära titeln Sheikh. När familjen återigen flyttade för att hitta nytt virke uppförde Muhammad Ahmad en moské där han erbjöd koran-studier. Efter en shism med sin lärare, som tyckte att Muhammad Ahmad blivit för populär för snabbt, sökte han upp en ny läraromästare. När denne dog tog han i praktiken över dennes församling, och fick snabbt många nya följare.

Den 29e juni 1881 gjorde Muhammad Ahmad det som skulle få honom att gå till historien. Han utropade sig själv Mahdiyya, en ättling till Profeten Muhammed vars födsel skulle bana väg för Jesus återkomst.

Vid den här tiden var Sudan en lydstat till Egypten, som i sin tur löd under Osmanska riket. Det Osmanska imperiet hade förlorat kontrollen över Egypten, som var så viktigt ekonomiskt att det kunde göra lite som det själv ville. Det skulle snabbt ändras. I och med grävandet av Suez-kanalen hade brittiska intressen kommit in, först med ekonomiskt övertagande av kanalen och sedan militärt.

Så kom det sig, att medan Muhammad Ahmads Mahidist-rörelse växte sig stark i Sudan kom den på kolissionskurs med det Brittiska imperiet. Det hela skulle nå en kulmen i belägringen av Khartoum, där den brittiska agenten Gordon, som med sin styvnackighet var HELT fel person att leda en evakuering, och hans soldater blev slaktade av Muhammad Ahmads styrkor.

Muhammad Ahmad dog bara sex månader efter Khartoum, i tyfoid-feber. När britterna slutligen besegrade hans kalifat ett decennium senare grävde generalen Kitchener upp hans grav, kastade hans ben i Nilen och behöll hans skalle konserverad i fotogen, för att graven inte skulle tjäna som en samlingspunkt för hans följare.

Muhammad Ahmed fick efter sin död en son, blev ledare för ny-mahdisterna. När Sudan blev självständigt från britterna ville många att sonen skulle bli landets nye kung, men han tackade nej av religlösa orsaker.

Än i dag är familjen en viktig nationalistisk symbol för Sudan. Umma-partiet hävdar sig vara deras politiska efterföljare, och ättlingen Sadiq al-Mahdi var demokratiskt vald premiärminister under två perioder av 1900-talet.

1947 återuppbyggde man Muhammad Ahmads grav-monument.

Jag ber om ursäkt för denna 1966 års blackface.