Hernan Cortez hade anlänt till den enorma staden Tenochtitlan, som vid den tiden var en av världens största städer, som en gäst. Den nionde kejsaren av det aztekiska imperiet, Moctezuma II hade bjudit in den långväga gästen, som samlat så många av kejsarens fiender runt sig, för att höra vad han hade att säga.

Han hade blivit kvar där som en kidnappare, när han och hans män tog Moctezuma till fånga och krävde en enorm lösensumma. Riktigt vad som hände för att provocera fram kidnappningen var osäkert, men Cortez erkände senare att den huvudsakliga anledningen till att han gjorde vad han gjorde var för att inte förlora kontrollen över Mexiko. Aztekerna behövde böja knä för kung Carlos, han över vars rike solen aldrig gick ned, och hans magnifika underbett.

Sedan går historierna återigen isär. Spanjorerna menade att kejsaren träffades av en sten som kastades mot balkongen där de visade upp honom. Aztekerna menade att kejsaren nesligt mördats genom att han fått ett svärd inkört i rumpan. Oavsett vad som hände var kejsaren död, och allting mynnade det ut i dagens, eller kanske snarare nattens, händelse.

Natten mellan den sista juni och första juli 1520 flydde mellan 600 och 1000 spanjorer ut ur Tenochtitlan. De fick hjälp av de runt 20000 infödda allierade som Cortez samlat ihop runt sig och som slagit läger runt staden.

Den döde Moctezumas trupper, runt 50000 av dem, var disciplinerade, samordnade och med hög moral. De hade inte stål, hästar eller krut som spanjorerna, men ändå lyckades de döda de flesta av dem denna natt. Cortez svor över kostnaden i spanska liv, och att han inte hade kommit undan med det av lösensumman som hade börjat anlända.

Men han och hans män lämnade kvar något i staden. Ett virus som var nytt för kontinenten: smittkoppor. När de återvände för att belägra staden igen låg de döda i drivor, och det som fanns kvar av aztekernas rike krossades med teknologisk vapenmakt.