När Sovjetunionen gick in i Manchuriet var hoppet ute för Japan. USA var beredda att framställa en tredje atombomb, men behövde inte det längre. Den första bomben, Little Boy, hade varit av “kanontyp”, där en kula med uran sköts in i en kopp av uran, varvid kritisk massa uppstod och bomben detonerade. Den andra, Fat Man, var av implosionstyp, där en kärna av plutonium komprimerades med exakta sprängladdningar för att uppnå kritisk massa.
Den första bomben av den här typen exploderade i Trinity-testet i New Mexico. Den andra detonerade som precis sagts över Nagasaki. Den tredje bomben blev aldrig färdigmonterad, men kulan av plutonium, som skulle komprimeras för att sätta av bomben, hade blivit tillverkad. Den vägde drygt sex kilo, och skulle efter bland annat dagens händelse få namnet “The Demon Core”. För trots att den skulle smältas om till andra vapen innan den sprängdes skulle den fortfarande döda och skada människor.
Den första av två incidenter skedde denna dag, den 21a augusti 1945. The Demon Core var väldigt nära kritiskt tillstånd, för att kunna bli superkritisk med en explosion. Det fanns andra sätt att göra kulan kritisk. Dels att sätta till mer plutonium till den, eller att sätta till reflektorer, metall som studsade tillbaka neutroner in i den kokande radioaktiva klumpen.
Harry Daghlian, en fysiker som arbetade på det topphemliga laboratoriet Los Alamos i New Mexico, som hittills framställt tre atombomber, arbetade själv med The Demon Core. Han monterade block av wolfram-karbid runt kulan, för att föra den närmare kritikaliteten utan att faktiskt få den att gå över kanten.
Plötsligt råkade han tappa ett av blocken på kulan. Han var snabb att plocka bort den, men hade redan tagit emot en stråldos på mer än 200 rad. Harry dog 25 dagar senare av strålningsförgiftning, ett fruktansvärt tillstånd där hans celler i stort sett smälte.
En vakt, som suttit vid ett skrivbord ungefär 10-12 meter därifrån dog 33 år senare av leukemi, möjligtvis som en konsekvens av strålningsblixten han mottog.
I den andra incidenten, i maj året därpå, var det Louis Slotin som var center för olyckan. Då hade The Demon Core placerats i skal i två stycken av wolfram-karbid. Vanligtvis brukade de använda kilar som hindrade halvorna att falla ned, men Slotin visade ofta bristande respekt för reglementet. Iförd cowboyboots och -hatt “kittlade han drakens svans” (som en kollega till honom kallade det) när han reglerade reflektorn bara med en platt skruvmejsel.
Mycket riktigt. Han tappade halvorna på varandra. Den gången var det fler som skadades. Själv mottog han en dos på över 1000 rad. Andra som stod runt omkring honom mottog varierande stråldoser, och några skulle komma att dö i cancer år senare. Den av åskådarna som dog snabbast var menige Cleary som agerade vakt vid experimentet. Han blev träffad av en kula i Korea-kriget fyra år senare.