Området som idag är Syrien var runt början av 1500-talet en kollisionspunkt mellan tre imperiet. I väster fanns det Osmanska riket, med sin huvudstad i Istanbul på Balkan, och med anspråk över västra Anatolien. I söder fanns Mamluk-sultanatet, med sina imponerande chock-ryttare, och hjärtat av riket i Egypten. Till öster låg Safavid-Persien, som sträckte sig från Kaukasus till Irak, från östra Anatolien till de områden som idag utgör Pakistan och Afghanistan.
Shah Ismail av Safavid-Persien var grundare för sin dynasti, som skulle komma att bestå flera hundra år till i en lång guld-ålder för Persien. Den här dagen, den 23:e augusti 1514 var dock en svår dag för honom. Hans rike hade kommit på kollisionskurs med Osmanerna, och på andra sidan slagfältet fanns sultanen Selim I och hans gigantiska armé av väldrillade slavkrigare med krutvapen, och flera tunga avancerade kanoner och mörsare.
Perserna led ett blodigt nederlag den här dagen. Shahen kom undan med nöd och näppe, men hans hustrur blev tagna av sultanen, och några av dem bortgifta i andra äktenskap. Osmanerna erövrade östra Anatolien, och delar av norra Irak. Rikena skulle komma att slåss fram och tillbaka över områderna i flera decennier härefter, men i slutändan skulle de tillfalla sultanen.
Bara ett par år efter detta vände Selim I sin här mot Mamlukerna, vars sultanat föll i en häpnadsväckande hastighet. Selim lade enorma områden runt sig. Dessutom regerade han nu pilgrimsvägarna mot Mecka, och blev den första osmanska sultan som höll titeln kalif. Eftersom riket nu omfattade de viktiga områdena i öster skulle dess politiska och kulturella tyngt efter det här komma att gå ifrån Balkan och Europa, och ha ett större fokus på mellersta östern. Selims son, Suleiman (och dennes konkubin och senare hustru Hurrem) skulle komma att regera det enorma imperiet på sin absoluta topp.