Kejsaren för Tyskromerska Imperiet, Konung av Italien, Kung av Tyskland och Bourgogne, Frederick ”Rödskägg” Barbarossa var en mäkting härskare. Hans namn är numera kanske mest förknippat med nazisternas storoffensiv mot Sovjet 1941, som de uppkallade efter kejsaren. Enligt legenden vilar han än i dag under ett berg för att resa sig när Tyskland behöver honom som mest.
Oavsett. Den mäktiga kungen hade ett horn i sidan till den lilla italienska stadsrepubliken Ancona. Staden, som var hotad av Barbarossa, och av det mäktiga Venedig vände sig österut över Adriatiska havet, till Bysans och kejsaren i Konstantinopel för beskydd.
Det hindrade inte Barbarossa från att försöka sätta dit dem. Senaste gången var bara 1167, och han försökte igen 1173, när hans styrkor belägrade staden. Belägringen skulle komma att vara i fyra månader.
Under sensommare var striderna intensiva. En dag lyckades försvararna välta ned en tunna med lättantändlig tjära utanför stadsmuren, intill de tyskromerska belägringsmaskinerna. Problemet var att man inte hade något sätt att tända den. Kejsarens soldater var alldeles för nära, och vem som än satte en flamma till tunnan skulle säkerligen brinna själv i det trånga utrymmet.
Det var då, just denna dag, den första september 1173, som änkan Stamira klev ned från muren. I en hand hade hon en yxa, i den andra en fackla. Hon slog sönder tunnan, satte flamman till tjäran och i nästa ögonblick slukades både hon och belägrarnas maskiner i ett brinnande inferno.
Stamiras självoffer innebar att försvararna hade ett tillfälle att ta in viktiga förnödenheter i staden, och de kunde hålla ut tills allierade kom till undsättning. Än i dag är hon en stor nationalsymbol i Italien.
När det tredje korståget kom ställde Barbarossa upp en mäktig här och drog mot det heliga landet för att undsätta Jerusalem-staten. Tillsammans med Filip II av Frankrike och Rickard Lejonhjärta av England var undsättningsarmén ingenting att leka med.
Den mäktiga kejsaren och hans armé kom aldrig fram till det heliga landet. På vägen dit gick han ned i en flod, halkade och drunknade. Hans styrkor skingrades för vinden. Richard Lejonhjärta blåste ur kurs och hade en märklig episod på Cypern, och väl i det Heliga landet var han så dryg med andra europeiska stormän att de tog honom som fånge när han var på väg tillbaka till England.