I början av 1900talet hade teknologin tagit flera språngsteg framåt. Under det första världskriget betydde den industriella skalan på striderna, taggtråden och kulsprutorna att vissa frontavsnitt låste sig helt. Ingen sida hade förmågan att övervinna försvaret hos den andra. Ett ökänt sådant avsnitt var Somme, där de allierade försökte trycka tillbaka de tyska förskansningarna i månader, och floden färgades röd av blod.

Det fanns ett motmedel mot kulsprutorna. Det kallades för “pansarbilen”, och det fanns versioner av den som var så framgångsrika att de skulle komma att användas även under nästa världskrig. Problemet vid de låsta frontavsnitten var att “ingenmansland”, området mellan härerna, var en sönderskjuten pöl av gyttja, full med granatkratrar, kroppar, och vad bråte som hade råkat hamna där. Dessutom avslutades ingenmansland med ännu mer taggtråd, barrikader och bråte, och djupa skyttegravar. Pansarbilarna kunde inte ta sig fram.

Britterna experimenterade med olika lösningar. Precis som ryssarna gjort redan funderade de på mäktiga landskepp, i princip slagskepp på hjul som skulle ånga över allt motstånd. Men under experimenten kom man fram till att larvband var den bästa lösningen för ojämn terräng. Och man kastade ögonen på en artilleritraktor som man redan hade. Vad skulle hända om man pansrade den som en av pansarbilarna, men satte kanoner på den?
Sagt och gjort.

Under stort hemlighetsmarkeri tillverkades de nya maskinerna. Arbetarna fick veta att de byggde “Water Carrying Tanks”, varvid det engelska namnet för uppfinningen kom. Och den här dagen, den 15:e september 1916, sattes de in för första gången vid Somme.

Tyskarna sköt ganska omgående sönder stridsvagnarna med sina många, många kanoner (och de som inte sköts sönder av dem och hade oturen att fastna sköts sönder av britterna själva för att de inte skulle erövras och kopieras.). Men det hindrade inte att ett helt nytt avgörande vapenslag föddes denna dag, ett vapenslag som har otrolig vikt än i dag.