De sista åren för det Osmanska riket var en tid av nederlag och desperation. De förlorade krig och områden på löpande band. I det döende imperiet skedde under den här tiden systematiska folkmord, på armenier, assyrier och greker. Och sedan kom det väldiga nederlaget i Första Världskriget.

Enligt villkoren i kapitulationen ockuperade de allierade Konstantinopel och flyttade styret från den gamla huvudstaden till en ny i Ankara. Trots att det Osmanska riket var en skugga av vad det varit, var det fortfarande enormt, och de som delade upp det hade mycket att vinna. Britterna ville gjuta olja på vågorna i Indien, och därför förde de igenom en lösning angående tronen. Sultanen tilläts att sitta kvar, men i en ceremoniell position, liknande lösningen som idag finns för Vatikanstaten.

Ur askan av imperiet föddes det en rörelse. Den Turkiska Nationalrörelsen. De krigade ett krig på många fronter. Mot Armenien i öster, Frankrike i söder, mot Grekland i väster, och mot britterna och resterna av Osmanska riket i området runt Konstantinopel. Denna dag, den 6:e oktober 1923 intog slutligen rebellerna den gamla huvudstaden. Nu skulle det bara dröja några veckor till en ny stat var utropad:

Turkiet.