Den engelske kungen Henry V hade varit kung i två år, men kriget mot Frankrike hade pågått i nästan åttio. Han utrustade sin här, och tog den till sina besittningar på fastlandet. Efter en lång och besvärlig belägring intog hans styrkor slutligen staden Harfleur vid Siennes mynning. Staden var en viktig språngbräda i hans plan att attackera Paris, men sjukdomar och andra förluster betydde att han helt enkelt inte hade manskapet. Han samlade ihop styrkorna till reträtt, och tågade norrut, mot Calais och möjligheten att ta sig hem över kanalen.
Trots ett fullständigt politiskt kaos i Frankrike lyckades en man vid namn d’Albret, som stod den galne kungen nära, samla ihop en kolossal styrka och genskjuta de retirerande engelsmännen vid den lilla byn Azincourt och dess inför hösten nyplöjda fält.
Engelsmännen var utmattade, och led av dysentri. Många soldater förberedde sig för striden genom att ta av sig byxorna, så de kunde skita där de stod. Runt 5000 av de totalt 6000 soldaterna var engelska och walesiska långbågsskyttar, vältränade med sina bågar som de övat med sedan barnsben. Resten var tungt pansrade fotsoldater, riddare som slogs till fot, och ett fåtal kavallerister.
Fransoserna hade mångdubbelt fler män. En stor avdelning tungt kavalleri, många riddare till häst, och en skara med annat infanteri och skyttar som ingen brydde sig om att anteckna antalet på.
Slaget vid Azincourt den 25:e oktober 1415 ledde till ett skifte i militärtaktiken. Fram till den dagen hade det varit den beridna, tungt pansrade, riddaren som varit det som avgjorde slagfältet. Hädanefter skulle infanteriet och skyttarna bli allt viktigare.
De engelska långbågsskyttarna fullständigt massakrerade de framryckande fransoserna. Flyende franska hästar red ned de egna leden, och en prestige-kamp ledde till att de franska skyttarna knappt fick någon roll på fältet. Leran var djup och fruktansvärd, och engelsmännen hade valt en stark position som gjorde det svårt att angripa dem från sidan.
Nederlaget för Frankrike var katastrofalt. Förlusterna skyhöga. Engelsmännens förluster var försumbara.
Den franske kungen gifte bort sin dotter med Henry V, och den engelska kungen blev hans arvinge. Henry skulle dock avlida först (dysenti, vad annars?). Med en litet gossebarn (som ärvt sin morfars vansinne) på den engelska tronen föddes en bondflicka i Frankrike, som skulle ena fransoserna under en fana, och efter många fler långa år av krig slutligen besegra engelsmännen.
Kriget skulle rasa i otroliga 116 år, och kallas vanligtvis för Hundraåriga Kriget.