Alberic var en man som hade utsett sig själv till Roms furste. Det fanns egentligen ingen som kunde säga emot honom, och framförallt hans armé, i den saken. Alberic samlade Roms stormän runt sig och fick dem att lova att, så snart Påvestolen stod tom, utse Alberics son Octavian till Påve. Sonens namn talar en del om vad Alberic ansåg om sig själv, eftersom det syftade tillbaka till Roms första kejsare, och den gamla tiden då staden haft ett imperium.
Alberic hann dö innan platsen blev ledig, men de var ändå trogna sitt löfte till honom. Den unge Octavian blev Påve, och tog namnet Johannes XII.
Han var inte den typiske påven. Han älskade jakt, var intresserad av krigsföring, och var väldigt förtjust i kvinnor. En av de första sakerna han gjorde som Påve var att tåga sina arméer mot områden som hans föregångare hade förlorat i krig.
De omgivande smårikena gaddade ihop sig mot honom, och Johannes fick vända sig till den mäktige öst-frankiske kungen Otto. Otto skickade sina arméer, styrde upp Johannes problem, och hade sedan ett möte med Påven. Där svor de sedan en ed över St Peters grav, att hålla varandra om ryggen. Påven gjorde Otto till kejsare, och den nye kejsaren lovade i gengäld att han, och hans efterföljare, alltid skulle hålla sin hand över Påvestolen.
Det skulle dröja bara tre år innan Otto fick reda på att Johannes hade släppt in kejsarens fiender i Rom och gett dem stöd. Han marscherade sina arméer mot Rom igen. Den här gången var det Påven som flydde.
Så, denna dag, den 6:e november 963, utropade Otto en synod, trots att han inte var Påve. Under mötet, som pågick flera månader, utsåg Otto en efterträdare till Johannes, och ställde till med en stor massaker när Roms invånare försökte resa sig mot kejsaren till Påvens fördel.
Så snart Otto lämnade Rom red Johannes tillbaka in och började skära öronen av de som kejsaren lämnat makten till. Efterträdaren flydde, och Johannes var återigen härskare i Rom. Han utropade snabbt en egen synod där han förklarade att den tidigare saknade all legitimitet.
Otto förberedde sig för att sätta dit Johannes en gång för alla, men kom aldrig så långt. En av Johannes många älskarinnor hade en make, som ertappade paret mitt i akten. Påven blev ihjälslagen där och då.

Synoden 963 bidrog till den minst sagt komplicerade relationen mellan Vatikanen och det Tyskromerska Imperiet.