Inför Ernest Shackletons andra expedition, Nimrod, som under åren 1907-1909 försökte vara den första att nå Sydpolen, blev Shackleton rekommenderad en befälhavare vid namn Aeneas Mackintosh. Mackintosh blev inte långvarig under Nimrod. Medan de höll på att lasta av slädarna svingade en krok över däcket, och träffade Mackintosh rakt i höger öga. Skeppets läkare, med delvis improviserade verktyg, karvade ut det sista av ögat i kaptenshytten. Enögd var Mackintosh inte längre lämplig för landexpeditionen, och han skickades till Nya Zeeland för vård. Han återkom i slutskedet av expeditionen.
Dagens anekdot handlar om Mackintosh återkomst. När Nimrod återkom till Antarktis kunde skeppet inte segla hela vägen fram. 40 kilometer packis låg mellan dem och lägret på stranden. Mot bättre vetande tog Mackintosh ändå med sig tre sjömän, och en postsäck, och hoppade ned på isen för att gå över. Två sjömän återvände till Nimrod rätt snart, men Mackintosh och en annan man fortsatte. De stannade för att övernatta på isen, men när de vaknade såg de hur havet hade spruckit upp. Den 4:e januari 1909 sprang Mackintosh, och denna andra man, snöblinda och utmattade, hoppandes mellan isflak över det dödliga havet för att nå stranden.
Till slut nådde de faktiskt en glaciärtunga där de kunde vila ut, och vänta flera dagar tills de återfick sin syn. Havet var fortfarande öppet mellan dem och lägret, varför de fick ta en besvärlig omväg över glaciären och den steniga kusten, för att utmattade, och utan postsäck, nå lägret.

Nimrod lyckades aldrig nå Sydpolen, trots att de varit nära.

Ernest Shackleton skulle dock inte ge sig. Nimrod hade varit ett fullständigt privat projekt, som hade varit nära att ruinera honom. Men hur nära de kommit var ändå inspirerande för andra, och pengar började komma in från flera parter som trodde på projektet.
Men det var ändå ont om pengar. Inför Shackletons tredje (och mest berömda) expedition, den Kejserliga Trans-Antarktiska Expeditionen, hade norrmannen Amundssen och engelsmannen Scott redan besökt Sydpolen, även om det hade kostat den senare livet. Shackleton tänkte dock vara den första att korsa den antarktiska kontinenten. Ödet för skeppet Endurance och de ombord är en raflande historia, men vi riktar idag inte blickarna mot Endurance i Wendel-havet, utan mot skeppet Aurora i Ross-havet. Det var nämligen Auroras uppdrag att lägga förnödenhetsdepåer från kusten fram till Sydpolen, depåer som expeditionen från Endurance skulle kunna använda sig av på den andra delen av sin resa.
Trots att ekonomin var bättre fick Mackintosh, som var befälhavare för Aurora, inför avresan veta att hans budget blivit halverad. Han uppmanades att ordna förnödenheter genom att tigga om dem. Dessutom skulle de behöva pantsätta Aurora, något som starkt komplicerades när de upptäckte att köpet av Aurora inte hade gått igenom på rätt sätt.
Väl framme vid den södra kontinenten var Mackintosh oroad att Shackleton redan hade börjat sin expedition från andra sidan, och han ville börja lägga depåer på en gång. Något som orsakade frustration hos den främste veteranen Joyce, som hade fått uppdraget av Shackleton att ansvara för, och bestämma över, alla ärenden som rörde slädresorna. Joyce ville nämligen stanna ett tag och aklimitisera besättningen till det karga klimatet innan de började arbetet. Mackintosh överröstade honom.
Under en av resorna in i landet slet sig Aurora från sitt ankare och drev iväg med arton man ombord. När landexpeditionen återvände för mer proviant och utrustning hittade de inget skepp. Mackintosh föreslog att man skulle plundra tidigare depåer, som lämnats av Scott (och aldrig använts då den expeditionen frusit ihjäl). Förslaget mottogs positivt, trots att det skulle kräva ”en fullständigt rekordkrossande mängd Antarktisk-resande”.
Under fruktansvärda umbäranden hamnade Mackintosh i fler konflikter med Joyce. Till slut var Mackintosh tvungen, efter att ha blivit överbevisad, ge med sig angående hur de skulle utföra arbetet. Mannarna blev allt mer ansatta. Mackintosh själv blev illa däran, och blev ibland tvungen att bli dragen på en släde, tillsammans med en karl som var ännu värre ute än han.
Den sjukaste mannen dog, men de överlevande lyckades ta sig till ett läger på kusten, där de lyckades fånga och slakta en säl. Stärkta av köttet, men på fel sida av en vik för att se om Aurora hade lyckats ta sig tillbaka ville Mackintosh ta en genväg över den ostadiga viken. Joyce försökte övertyga honom att låta bli, men Mackintosh hade högre rang och bestämde.
Efter bara en liten stund på isen rullade en fruktansvärd snöstorm in. I två långa dagar blåste den, innan Joyce och de två andra lyckades ta sig ut på isen. Trots det kraftiga snöfallet kunde de följa spåren från de två männen, som slutade vid en spricka i isen.
Om Mackintosh och hans kamrat föll igenom isen, eller om ett isflak bar ut dem till sjöss är osäkert. Aurora, när hon slutligen återkom, ägnade mycket möda att finkamma viken för att se om kropparna kunde återfinnas.
Det gjorde de aldrig.