Den 9:e januari 1916 genomförde britterna en mästerlig reträtt från Gallipoli. Flera smarta drag hade skett i förväg, som att beordra vapentystnad flera nätter. Vissa soldater riggade dessutom upp självskjutande gevär, som använde ett snöre och en hink med droppande vatten för att göra oväsen med en tidsinställning, allt för att turkarna inte skulle misstänka något medan britterna lastade sig ombord på sina båtar.
Reträtten var det enda som var smidigt eller gick bra i hela anfallet, som vid det här laget hade rasat i över tio månader.
Runt sekelskiftet var det osmanska riket ett döende imperium. Det hade varit på glid lång tid. Statens skulder var enorma. De militära nederlagen under 1800-talet var omfattande, trots Frankrike och Storbritanniens ivriga hjälp mot bland annat Rysslands expansion. När första världskriget kom ansågs riket vara “Europas sjuke man”. Ingen förväntade sig mycket från de turkiska soldaterna, och deras imperium, som en gång i tiden dominerat Medelhavet, förlorade mer och mer av den gamla supermakten.
De allierade såg möjligheten att sätta press på Tyskland “bakifrån” om man slog ut deras vänner turkarna ur kriget. Dessutom skulle man, om man kunde kontrollera det viktiga sundet förbi Konstantinopel (dagens Istanbul) ha en ny försörjningslinje för att stödja de ryska allierade som vid det här laget gick på knäna.
Winston Churchill lade fram ett förslag att ta den stolta Royal Navy till Marmara-sjön utanför Konstantinopel, beskjuta staden och tvinga osmanerna att ge sig. Problemet var det långa smala Dardanellerna, ett sund omgivet av båda sidor av bergig svår terräng, som man först var tvungen att segla igenom.
De första fartyg som gick in blev hårt ansatta av turkiska haubits, och sundet kryllade med minor. Efter svåra förluster, där britterna inte ens kunde skjuta tillbaka eftersom deras skeppskanoner sköt hårt men rakt, och osmanerna kunde lobba skott över terrängen, drog sig flottan tillbaka.
Istället började en plan att sätta i land trupper, ta Gallipoli-halvön och på sådant vis göra att båtarna kunde ta sig igenom sundet i fred.
Britterna underskattade osmanerna. Motivationen var kanske bristande i avlägsna territorier och lydområden, men när själva hjärtat av hemlandet var hotat var beslutsamheten total. Britterna fick slåss för varje tum, under vedervärdiga förhållanden. Granatbeskjutningen var i stort sett konstant, det fanns inget vatten och ingen möjlighet att göra sig av med varken träck eller alla döda soldater som började samlas i drivor.
Framförallt ANZAC-soldater (Australian and New Zeeland Army Corps) utmärkte sig på brittiska sidan. Striderna på Gallipoli, en halv värld bort, lade en grund till en nationell stolthet i de länderna. På osmanska sidan utmärkte sig befälhavaren Mustafa Kemal Pasha, som senare under namnet Atatürk skulle vara instrumental i revolutionen och skapandet av det nya riket Turkiet.
Båda sidorna förlorade runt en kvarts miljon soldater, britterna något mer, med runt femtiotusen stupade på varje sida. När britterna drog sig tillbaka, och Winston Churchill tvingades avgå, hade de inte nått något av sina mål.