Året var 1520, och Kalmarunionen som bildats under Drottning Margareta knakade minst sagt i fogarna. Riddaren Sten Sture den Yngre, riksföreståndare för Sverige, befann sig i öppet uppror mot den danska kronan. Kristian II hade samlat ihop en här av legosoldater, och tagit dem till Sverige för att sätta Sten Sture på plats.
Den här dagen, den 19:e januari 1520, hade svenskarna byggt bråtar att gömma sig bakom, där sjön Åsunden var som smalast. Här konfronterade Sten Sture, med sin bondehär, den hyrda armén som leddes av Otto Krumpen.

Krönikan säger:

Som the begynthe skjuta som bäst

Och jag redh opå en blakoten häst,

Som vrenede och språng både till och frå

I örlig kunde både bijta och slå;

Lyckan ej bättre med mig stod

Genom benet bleff jag skutin med ett lod.

I början av slaget träffades Sten Stures häst av en kanonkula, och riddarens ben slogs av. Utan ledare blev snabbt den svenska hären slagen, och danskarna fortsatte mot Stockholm. Även Sten Sture försökte ta sig till huvudstaden, men han avled på Mälaren i början av februari.
Stockholm var starkt befäst, och Sten Stures änka, den gravida Kristina Gyllenstierna ledde ett framgångsrikt försvar hela sommaren. När vintern var i antågande igen förhandlade hon fram en fred med Danmark, där de svenskar som hade satt sig upp mot kronan skulle benådas i gengäld mot att kungen fick inta Stockholm.

Efter att portarna öppnats tog däremot Kristian II upp de anklagelser som den danske biskopen Trolle hade mot svenskarna. Eftersom han hade utsatts för brott så hade även de svenska stormännen sagt sig upp mot kyrkan, något som var en helt annan rätt än den som kungen rådde över.

När Påven hörde om detta höll han inte direkt med, men när nyheten hade nått Rom var det redan för sent. Stockholms gator rann röda med blod, och bland de ädlingar som fanns kvar brann missnöjet allt starkare. Tre år senare utropades upprorsledaren Gustav Vasa till Sveriges kung.