Efter framgångarna med att grunda Kanada 1867 tänkte britterna göra något liknande med Sydafrika. Problemet var att två nationer stod ivägen för dem där, Transvaal-republiken och Zulu-riket. Planen var att besegra båda dessa genom krig för att bana väg för brittiskt inflytande i Sydafrika.
Den 11e december 1878 mottog zuluernas kung Cetshwayo ett ultimatum, som var menat att vara omöjligt att följa. En månad senare, under regnperioden, satte britterna sin plan i rörelse. Idén var att zuluernas krigare skulle vara upptagna med jordbruket. Regnet var dock ett problem för britterna, eftersom det gjorde deras framtåg väldigt långsamt.
Lord Chelmsford delade upp sin armé på 16500 man i fem delar. Avsikten var att omringa och besegra de den hastigt ihopkrafsade Zulu-armén i ett avgörande slag. Zuluerna hade, till skillnad från britterna, ingen stående armé. Den bestod egentligen av en milis. Trots att männen var modiga och drivna hade de väldigt dålig utrustning (huvudsakligen stora sköldar, korta huggspjut, klubbor, kastvapen och enstaka illa skötta skjutvapen som de inte hade ammunition nog för att träna med). Dessutom hade de knappt någon logistik att tala om, och kunde inte befinna sig i fält mer än några veckor innan de behövde återvända för att sköta sina sysslor i civilsamhället.
Cetshwayo hade tur dock. Hans krigare hade börjat samlas runt Ulundi för Första Frukten-festivalen, den årliga sammankomsten då de svurit en ed att inställa sig för en sammanräkning.
Cetshwayo skickade sin impi på 24000 krigare över Umfolozi-floden med följande order: ”Marschera långsamt, attackera i gryningen och sluka de röda männen.”
Vid Isandlwana hade britterna slagit ett tillfälligt läger. Trots den stående ordern att gräva skyttegravar, eller åtminstone bygga en vagn-ring, gjordes inga sådana försök. Man förväntade sig helt enkelt inte att de teknologiskt underlägsna Zulu-krigarna skulle utgöra något större hot. Britterna hade fältkanoner, moderna bakladdade gevär som var snabba att ladda om, och till och med en raketkastare. Styrkan, på 1800 man och ett otal medföljare som oxskötare, kuskar, kokerskor, bärare och guider, var en sådan logistisk utmaning att de mest koncentrerade sig på att mata oxarna och hålla reda på allting.
Zuluernas befälhavare, Ntshingwayo Khoza, tog 10000-15000 man, hållandes 5000 i reserv, och attackerade i gryningen den 22:a januari 1879. Trots att de hade det numeriska övertaget var det en svår kamp som krävde mod och aggressivitet för att ta sig igenom britternas dödliga skyttelinjer. Men de lyckades omringa och nästan totalt förinta grupperingen. 1500 brittiska soldater dödades, och ett okänt antal andra medföljare.
Mot slutet av slaget blev prins Dabulamanzi kaMpande, som ledde reserven, otålig. Han fick inte någon del av äran. Dessutom ville hans mannar slåss, för inte förrän de hade varit i strid fick de tillåtelse att gifta sig. Han tog därför sina 5000 man och anföll en liten svensk missionspostering vid namn Rorke’s Drift, där en liten grupp brittiska soldater skyddade sårade och sjuka.
Dabulamanzi kaMpande slogs mirakulöst tillbaka av de 150 soldaterna och fyra civilisterna som höll stånd under två dagar.
Trots katastrofen vid Isandlwana, som slog udden av den brittiska invasionen, var den lilla vinsten vid Rorke’s Drift nog för att väva propaganda runt och rädda en smula av hedern. Britterna återkom i större skala och med aggressivare attityd och besegrade till slut Zulu-riket.