Som en del av den svenska neutraliteten låstes exporter av vissa metallprodukter, kullager och olika specialdelar till Storbritannien, Frankrike och Tyskland till 1938 års nivåer. Men när Nazityskland ockuperade både Danmark och Norge blev Sverige i princip avskuret från sjöexporten. Storbritannien hade ett enormt lager med produkter väntande på dem, både sina egna och de från Frankrike som riket skrev över precis innan det föll under Hitlers angrepp.

Den brittiska industrin gick på knäna i behov av de här delarna. En man vid George Binney såg de norska fartygen som förlorat sin hemmahamn i Norge som låg uppradade i svenska hamnar, och satte ihop en plan.

Fem norska ångare smusslades runt under stor hemlighet. Det fanns en oro för att den svenska marinen skulle berätta för tyskarna vad som skedde (den svenska flottan hade i bittert och färskt minne hur Storbritannien stulit fyra jagare som tillhörde Sverige), och allting fick ske i hemlighet. Fartygen lade ut, och väntade på rätt möjligheter att ta sig genom de tyska minfälten som skar av Skagerrak från Atlanten.

De möjligheterna kom den 23:e januari 1941, när en tjock dimma rullade in. Under radiotystnad och med släckta lanternor börjar fartygen, lastade till bredden med sin dyrbara last, stäva västerut.

Innan de möttes av de brittiska eskortfartygen upptäcktes de av Luftwaffe, och besköts. Styrmannen på ett av fartygen skulle senare avlida av sina skador.