Vi har mycket att gå igenom idag, så det är bäst att börja. Försök hänga med. 1885 befann sig Osmanska riket i ett tillstånd av lång utdragen kollaps. Egypten var på papperet en del av imperiet, men med mycket självbestämmande. I praktiken lydde Egypten under det brittiska imperiet. Eller snarare till brittiska banker och investerare som lånat ut pengar till byggandet av Suez-kanalen till komiskt dåliga villkor.

Sudan tillhörde Egypten, och var ett fenomenalt fattigt område. Den största industrin var slavhandeln, som i stort sett stoppats av britterna över en stor del av världen, men inte i Öst-Afrika.

I Sudan hade en man vid namn Muhammad Ahmad utropat att han var mahdi, den som strax innan världens undergång skall komma för att ena muslimerna. Hans rörelse hade vunnit otroligt mycket mark otroligt fort, och hade mycket krigsmaterial som den erövrat från den egyptiska armén.

Britterna ville inte bli inblandade. De ville inte heller att Egypten skulle bli mer inblandat än vad det var. Helst ville de att Egypten skulle överge Sudan till mahdisterna, och inte använda pengar som de skulle kunna använda för att betala av det stigande berget med räntor.

Nu är det dags att presentera Gordon. Charles George Gordon, nobel Riddare av Badet, ”Chinese” Gordon, och så vidare, var en populär viktoriansk hjälte. Han hade utmärkt sig i Krim-kriget och under Opiumkrigen, och hade fram till 1880 varit General-Guvernör av Sudan, en position som tärt så på honom att han lämnat ifrån sig posten och återvänt till Europa. Samtidens engelska tidningar drev på idén att skicka tillbaka den styvnackade Gordon till Sudan.

Gordon var starkt kristen, och såg det som sitt kall att sätta stopp för slaveriet i världen. Han var en så stark symbol för detta, att Leopold II av Belgien försökt rekrytera Gordon till att sköta Kongo åt honom. Leopold hade vid den här tiden ett fasansfullt järngrepp om Kongo, och försökte få Gordons namn på sin sida för att anti-slaveri-washa hela processen att förslava landets befolkning.

Oavsett vad. Drottning Victoria vek sig för opinionen, och skickade Gordon till Sudan för att samla ihop och dra ut de egyptiska styrkorna, och att evakuera européer från det farliga området.

Gordon var helt fel person för det jobbet. Han hade inte tänkt retirera. Han skickade iväg européer så gott han kunde från det avskurna området, men samlade de egyptiska styrkorna under sig för att kunna möta Muhammad Ahmad. På oroliga telegram om var trupperna tagit vägen svarade han med bibelcitat.

Mahdisterna omringade och belägrade staden Khartoum, där Egypten haft ett starkt fäste genom alla oroligheter, och där Gordon opererade ifrån. Khartoum hade mat för 6 månader, men belägringen pågick i 10. Tillståndet var minst sagt kritiskt.

Britterna ville fortfarande inte bli involverade, men insåg att de var det nu när Gordon slagit näven i bordet. De förhalade länge att göra något, men tillslut var de tvingade. Plågsamt långsamt skyndade sig en undsättningsstyrka genom det hårda landet mot Khartoum, hela tiden beroende av en kostsam och bräcklig försörjningslinje.

Muhammad Ahmad, som erbjudit Gordon att konvertera och gå med på hans sida (han fick ett rungande nej till svar), insåg att tiden var på väg att rinna ut att svälta staden till underkastelse. Så denna dag, den 26:e januari 1885, stormade 50000 av hans krigare Khartoum.

Trots att Muhammad Ahmad bett om att få Gordon levande så fick han istället sin motståndares huvud på ett fat. Stadens försvarare och manliga befolkning slaktades, och barn och kvinnor förslavades.

Två dagar senare kom undsättningsstyrkan fram. De såg att staden fallit och vände om.

Madhdist-Sudan skulle bestå till 1898 då Brittisk-Egyptiska styrkor slutligen drev ut följarna.