Sedan våren 1315 drabbades världen av en kall period som variade fram till 1851. Under den här perioden, den Lilla Istiden, förekom tider med ännu lägre temperaturer. Ökänd är sommaren 1816, då det i Europa föll snö under sommaren och folk svalt ihjäl i mängder. Just den sommaren stannade en 18-årig kvinna inne med sina vänner; sin make och den berömde poeten Lord Byron. För att underhålla sig hade de en författartävling.
Mary Shelley som hon hette vann tävlingen, med vad som skulle bli en gotisk romantisk klassiker: Frankenstein.

Men varför var just 1816 så kallt?
På ön Sumbawa i Indonesien ligger Mount Tambora.

Fram till 1815 hade vulkanen slumrat. Men i april trodde folk på Sumatra, 260 mil bort, att någon sköt kanon.

Den 10:e april 1815 började den intensivaste perioden av den nedskrivna historiens största vulkanutbrott. Tre väldiga plymer spydde aska, som helt begravde Sumbawa och delvis många omkringliggande öar. Knytnävsstora stenar regnade från himlen, och hela berget såg ut att ha förvandlats till flytande eld.
Hettan fick starka virvelvindar att blåsa byn Tambora ut i havet, och efter det kom flera vågor av pyroclastiska moln, 800-gradiga väggar av gas och aska som brände sönder allt i sin väg. Vulkanen orsakade dessutom tsunamis som träffade öarna omkring. Ett område av hav och land 130 mil runt vulkanen täcktes av aska, och den aska som nådde högre upp i atmosfären fick som nyss sagt världens temperatur att sjunka.