1814 var Napoleon besegrad, och Storbritannien och Sverige- ”Vänta! Bara för några dagar sedan sade du att Napoleon besegrades 1815!”, hör jag er säga. Jodå. Men om Napoleon varit en datorspelsboss så hade han återkommit i en andra fas, röd och blinkande efter att han rymt från Elba och skaffat sig en ny armé.
Som jag sade. 1814 var Napoleon (tillfälligt) besegrad. Danmark, som hade stöttat kejsaren och efter slaget vid Leipzig fått en allierad armé in på knuten, fick i januari i Kiel skriva under ett fredsavtal med Storbritannien och Sverige. Där avträdde Danmark Norge till Sverige, i utbyte mot Svenska Pommern, Rügen och en miljon svenska riksdaler (svenska myntfoten är ganska förvirrad och jag har svårt att riktigt greppa alla reformer och nödmynt, men jag tror det skall ha motsvarat runt sjutton ton silver.) Detta var oerhört. Norge och Danmark hade vid det här laget varit i union sedan 1380 (med Mäktiga Maggans son på tronen, innan han dog och Maggan tog över själv.)
Norrmännen var förstås inte speciellt nöjda med detta. Den norske ståthållaren Christian Frederik utropade därför Norge som ett eget, självständigt, kungarike. Ett kungarike behöver en grundlag, och den 16:e maj 1814 var den färdigskriven och antagen av riksförsamligen, på Eidsvolls järnverk utanför staden Christiania (som idag heter Oslo). Christian Frederik skrev under pappren dagen därpå, den 17:e maj, och valdes därefter till kung av Norge.
Svenskarna ville gärna ha någonting i utbyte för en seger, Svenska Pommern, Rügen och sjutton ton silver, och var inte speciellt nöjda med norrmännens lösning. Under sommaren 1814 seglade svenska kanonslupar in och krossade de norska drömmarna om självständighet. (Detta är dessutom Sveriges senaste krig, freden fyller 210 år i år). Norge tvingades in i en personunion med Sverige (vilket i stort betydde att den svenska kungen var kung även i Norge.) som skulle vara fram till 1905. Trots att Norge under den här tiden inte var självständigt hade det egna myndigheter, eget rättsväsende och egna lagar.
Trots att Christian Frederik bara var norsk kung under några månader kunde han trösta sig med att bli kung av Danmark några decennier senare. Trots att norska friheten var kortvarig firas denna dag, den 17:e maj, ändå som Norges nationaldag.