Dagens datum, den 13:e juni 1944, krossade det tyska stridsvagnsässet Michael Wittmann, med bara sin Tiger-stridsvagn, en brittisk styrka vid den nordfranska byn Villers-Bocage…

Om man blint godtar den nazistiska krigspropagandan som sanning.

Efter D-dagen, den 6 juni 1944, återtog de allierade Normandiet i en enveten snigelfart. Tyskarna bjöd envist motstånd vid varje dike, häck och by. Staden Caen hade utmärkta flygfält och var därför ett givet delmål för offensiven. Saken var dock den att tyskarna kände till stadens betydelse de med och gjorde vad de kunde för att stoppa de allierade. Den minst sagt ambitiösa målsättningen med Operation Overlord hade innefattat att ta Caen redan första dagen, men målet flyttades till Operation Perch och försöket sköts upp en vecka medan man samlade nog med styrkor för att slå igenom den tyska linjen. Totalt skulle det komma att ta 42 dar att ta staden.

Den östra delen av den allierade fronten, som bestod av brittiska trupper, stötte på det tyngsta tyska motståndet. Striderna gick långsamt, men det spelade ändå britterna i händerna. De var nämligen bättre på den här typen av krig än vad tyskarna var.

Den 13 juni tryckte en brittisk styrka, bestående av ett ihopplock av alla möjliga olika enheter, igenom ett svagt avsnitt av tyskarnas front och stannade upp i byn Villers-Bocage för att vila och rekognoscera. Man fick av byfolket höra att tyskarna hade dragit sig tillbaka. Härifrån var man i en bra position att fortsätta österut och sätta press på Caen i en kringgående rörelse.

Det var då SS-Obersturmführer Michael Wittmann stormade in i byn med sin Tiger. Det var ren otur att karln inte blev stoppad tidigare, medan han sköt sönder stridsvagnar och pansarvärnskanoner (och kulsprutade en ambulans, vilket är ett krigsbrott). Men de första stridsvagnarna han stötte på var antingen obemannade eller ickefungerande på olika sätt. I snabb följd förstördes tiotalet allierade stridsvagnar, flera lastbilar och två pansarvärnskanoner, innan Wittmann drevs på flykt. I utkanten av Villers-Bocage slogs hans Tiger ut av en pansarvärnskanon.

Om Wittmann hade retirerat och rapporterat britternas position hade tyskarna kunnat åstadkomma stor skada. Som det var nu rullade tyskarna in blinda, ovetande om att britterna nu var alerta och beredda på dem. Wittmann, som var den som kände till något om situationen, var på väg tillbaka till fots till högkvarteret. Många tyska stridsvagnar slogs ut, däribland åtskilliga dyrbara tigrar.

Michael Wittmann var stilig, ”arisk” och var medlem i nazistpartiet. Partiets egna styrkor, SS, hade sedan 1941 första prioritet i utrustning och utbildning. I Wittmanns fall fick han framförallt propagandakamerorna riktade mot sig. Hans bedrifter blåstes alltid upp av tidningarna, och så även i Villers-Bocage. Britterna, som själva inte var säkra på vad som skett, vände sig till den tyska propagandarapporten och tog den som gospel i sina rapporter.

Wittmanns angrepp på Villers-Bocage var dåraktigt, och det var enastående att det gick så bra som det gjorde. Hans misstag kostade tyskarna styrkor de inte kunde ersätta och berövade dem möjligheten att slå tillbaka med en egen offensiv i området. Medan allierade stridsvagnar skeppades in i hundratal, splitter nya från fabrikerna, redo för stridsvagnsbesättningar som behövde en ny stridsvagn, kunde tyskarna inte längre ersätta sina förluster.

Den brittiska rapporteringen spädde på ”Tiger fear”, där Tiger-stridsvagnen fick en närmast mytisk status bland de allierade trupperna. Sanningen var den, att även om Tigern var en kapabel stridsvagn, så hade de allierade gott om vapen som kunde slå ut den.

Tyskarna hade absolut stridsvagnsbefäl som förtjänade titeln ”äss”. Men eftersom den nazistiska ledningen befann sig i ett tillstånd av snabb kollaps hamnade prioriteringen ofta på ren propaganda.

Wittmann dödades på västfronten redan i augusti samma år.