Turerna runt den valakiska tronen var många och komplicerade. Vlad II Dracul av huset Basarab blev störtad från sin tron av Ungern-trogna. Då vände han sig till den osmanske sultanen för hjälp. I gengäld fick han skicka sina två söner, Vlad och Radu, som gisslan till Osmanska Riket.
Vlad återvände med tiden till Valakien och regerade som Vlad III Dracula. Dracula betyder egentligen, ”Lille Draken”, eftersom hans far var en av de första riddarna i Drakens Order som vad dedikerade till att motstå Osmanska Riket. Som jag nyss sagt, turerna runt tronen var komplicerade, och Vlad störtades och tog makten i flera omgångar i sin maktkamp mot rikets ädlingar, Boyarerna.
Radu, den vackre, vänlige och intelligente av bröderna, stannade i Osmanska Riket. Han konverterade till islam och var med i den unge Mehmeds här när denne intog Konstantinopel och gjorde staden till sin huvudstad.
Påven svarade på Medhmed Erövrarens intagning av Konstantinopel med att utropa ett korståg för att återta staden. Det var bara den ungerska kungen som hörsammade kallelsen. Han vann stora segrar mot Sultanen, vilket skapade entusiasm hos andra européiska härskare, men innan korståget hunnit få ordentlig fart dog kungen av pesten.
Detta är relevant för dagens historia. Mehmed hade nämligen samlat ihop en stor här för att vara beredd att möta korståget. När det inte kom gick sultanen istället på offensiven. Han hade stora problem i sina områden i Europa. Skanderbeg härjade i Albanien, och Vlad Dracula, som kontrollerade en av stränderna av den viktiga farleden Donau, hade inte betalat sin tribut, varken i unga pojkar (som sultanen uppfostrade till sina elitkrigare janisarrerna), eller i guld.
Så, sultanen tog Radu, och sin väldiga här, och tågade norrut in i Valakien mot Bucharest, för att en gång för alla kontrollera Donau. Och när jag säger ”väldiga här” menar jag det. Osmanerna var experter på att ställa upp vansinniga styrkor och en bisarrt effektiv logistik för att försörja dem.
Natten den 17:e juni 1462, red Vlad Dracula in i sultanens härläger, i spetsen för sina ryttare. Han kände nämligen till soldaternas order: För att förhindra panik i det väldiga lägret var de förbjudna att lämna sina tält efter mörkrets inbrott. Vlad orsakade stor skada, men misslyckades med sitt huvudmål: Han anföll vad han trodde var sultanens tält. Det visade sig dock tillhöra två av sultanens vizirer.
När morgonen kom och turkarna bröt upp lägret för att tåga vidare mot Târgoviște fann spanarna något oerhört. Längst vägen, upp mot staden, hade Vlad ställt upp en grotesk allé. En skog av spetsade människor.

Själv skriver han till den Ungerske kungen:

”Jag har dödat bönder, män och kvinnor, gammal och ung, bland de som bodde vid Oblucitza och Novoselo där Donau möter havet. Vi pålspetsade 23884 turkar, och då har jag inte räknat de vi brände i sina hem eller de vi högg ned med svärd. Därför är det rimligt att anta, ers höghet, att jag har brutit Sultanens fred.”

Sultanen återvände söderut med ett betydande krigsbyte men utan att ha kommit till något avgörande. Radu tog över styret från sin bror. Det var inte speciellt svårt, för om man jämförde med den pålspetsande Vlad var Radu klart mycket trevligare. Mest avgörande strök han Boyarerna medhårs. Han regerade i perioder, och fortsatte att med varierande framgång bolla den känsliga politiken och påtryckningarna från både Ungern och Osmanerna.

Hans storebror, Lilla Draken, Vlad Dracula, som fick det välförtjänta smeknamnet Tepes (Pålspetsaren), är som ni nog förstått vid det här laget förlaga till Bram Stokers roman-greve Dracula.