Redan under det tidiga 1800-talet knakade det Osmanska riket i fogarna, inte minst på Balkan. Mitt under det grekiska frihetskriget och den serbiska revolutionen lyckades sultan Mahmud II göra sig av med den högst inflytelserika (och problematiska) janissarkåren som bestod av slavkrigare och hade många speciella rättigheter i riket. Därmed öppnade han dörren för en militär modernisering, men det hindrade inte Grekland från att bryta sig loss, och regionala pashor, däribland Muhammed Ali i Egypten och Ali Pasha i Albanien, att verka för sina områdens självständighet.

Skattebördan på bönder i Balkan var stor. Framförallt då på de kristna bönderna som inte var undantagna från vissa skatter på samma sätt som andra bönder. Därtill kom det väldigt impopulära systemet med skattejordbruk. Så kallade mütesellimer hyrde nämligen rätten av sultanen att sköta skatteindrivningen i olika områden. I gengäld såg de till att ta en marginal, inte sällan väl tilltagen sådan, så de kunde få utdelning på sina pengar.

1874 slog skördarna i både Bosnien och Herzegovina fel. Redan det året började serbiska motståndsmän planera ett uppror. De lade undan förråd med vapen och ammunition, och vände sig till Montenegro för stöd. Montenegros furste Nikola var dock orolig för hur beredda Ryssland var på att dra i krig med osmanerna och nekade dem hjälp.

Det hindrade inte osmanerna från att höra om mötet, och de började försöka arrestera upprorsmännen. Dessa flydde dock till Montenegro, vilket väckte uppmärksamhet inom Österrike-Ungerns avancerade underrättelseapparat. Kejsaren klev in och gjorde påtryckningar på sultanen för att han skulle benåda gruppen.

Under tiden spred sig upprorsviljan, och folk även i Bosnien började organisera sig. Dagens datum, den 19:e juni 1875, blossade upproret upp, huvudsakligen bland katoliker och ortodoxa kristna. Flyktingar strömmade från området till främst Kroatien och Montenegro, medan utländska frihetskämpar strömmade till, främst bland dem Garibaldis gamla följeslagare från Italien.

Upproren i Herzegovina och Bosnien spred sig till Bulgarien, och snart var Balkankrisen ett faktum. Missväxten och den förlorade skatteintäkten var dödsstöten för sultanens högt belånade finanser. Brittiska och franska lånegivare godtog sultanens bankrutt på villkor att de fick upprätta en myndighet i Konstantinopel som var ansvarig för att ta upp skatt i imperiet, och huvudsakligen återbetala den del av skulden som inte skrevs av.

1877 angrep Ryssland Osmanska riket, med förklaringen att de ville stoppa övergreppen mot slaver. Västmakterna, som inte ville förlora det sista av sina investeringar, ingrep på sultanens sida när ryssarna var alldeles utanför Konstantinopel. Resultatet var ändå att Bulgarien bröt sig fritt, och Ryssland vann stora områden. Om Osmanernas finanser varit dåliga innan kriget, var de nu helt tillintetgjorda.

I Bosnien och Herzegovina beordrade sultanen att alla muslimska män mellan 15 och 70 år skulle slåss, och efterhand kvävdes upproret. Under Berlin-kongressen beslutades att Österrike-Ungern skulle styra området, även om det formellt skulle förbli i Osmanska riket. 1908 annekterade Franz Ferdinand Bosnien-Hercegovina, vilket retade upp många serber och Svarta Handen.