Maȟpíya Lúta, eller Red Clowd, vann med sin enastående organisationsförmåga ett krig mot den amerikanska staten, och lyckades hålla de vita ute i Powder River-området (Nordvästra Wyoming, södra Montana). Bara sex år efter ”Red Cloud’s War” översåg den amerikanska (tidigare) generalen George Armstrong ”En rysk ädling får täcka att jag slemmat på en hövdingadotter” Custer expeditioner in i området, där man hittade guld i de för sioxerna heliga Black Hills.
Ett kort tag försökte den amerikanska armén hålla borta mängderna med guldletare och bosättare som började strömma till, och åtalade de som tagit sig in i området. Ingen dömdes dock för något, alltmedan tidningarna upprört skanderade vilken skandal det var, att det väldiga Powder River överlåtits åt ”barbariska rödskinn”. Att den reaktionen kom var inte konstig; i årtionden innan detta hade amerikanska myndigheter skanderat om Manifest Destiny och de vitas rätt till hela den nordamerikanska kontinenten.
Men rätt snart slutade försöken helt och hållet. Myndigheterna utsåg urinvånarna till ”laglösa”, och framförallt då de nomadiska grupper som leddes av Sitting Bull och Crazy Horse. Man ansåg att de var uppviglare, och provocerade de mer bofasta. Snart instiftade man ett ultimatum, att de som inte infunnit sig hos ”indianagenterna” före 31:a januari 1876 skulle anses laglösa.
Effekten var den att allt fler strömmade till Sitting Bulls och Crazy Horses skaror. Många unga män valde att hellre rida på prärien än att vänta på att svälta ihjäl i något reservat.
Under sommaren 1876 drog de ut på buffeljakt. Att så många krigare var ute och rörde sig utanför reservatet sågs av armén som en aggression, och tre officerer samordnade sig för att omringa urinvånarna.
Crazy Horses spejare hade noterat att soldaterna rörde på sig, och hövdingen beslutade sig för att gå på offensiven. Han anföll general Crook vid Rosebud River, och de 1200 överrumplade soldaterna skyndade sig att retirera. Överstelöjtnant Custer (han hade tackat nej till en finare grad eftersom den skulle innebära att han skulle kommendera svarta soldater) och en annan general saknade nu Crooks stöd bakifrån, men de var inte medvetna om detta. Dessutom hade spejarna gravt underskattat ur-amerikanernas antal.
Custer, som haft framgångar under inbördeskriget med sitt snabba och initiativrika sätt att slåss, delade upp sina styrkor och red snabbt framåt för att kunna omringa det stora buffeljagarlägret. Han förflyttade sig även på natten, och tillryggalade vansinniga sträckor. Samtidigt som han ledde sina soldater upp mot sioxernas flank, insåg den andra generalen att de hade underskattat krigarnas antal och kampvilja, och retirerade till en mer försvarbar position. Där irrade de omkring som yra höns tills en annan officer dök upp och styrde upp torpet.
Custer och hans män var därför avskurna, när tre hövdingars krigarskaror konfronterade dem.
Många avbildningar visar hur Custer och hans 235 soldater stod rygg mot rygg och försvarade sig in i det sista mot horder av ”vildar”. Det är dock en lögn. Slaget vid Little Bighorn var kaosartat för kavalleriet. Soldaterna var helt överrumplade av urinvånarnas motstånd. De rusade runt i panik och sköt mot allt som rörde sig, inte sällan mot sina egna.

Custer satte revolvern mot sitt huvud och tog sitt eget liv.

Crazy Horse mördades året därpå under en förhandling. Sitting Bull arresterades, tillbringade en tid med Buffalo Bills show där han drog stor publik, och sköts till döds under ett kaosartat arresteringsförsök flera år senare.

Politiken runt den stupade Custer tog många turer, och armén pekade finger åt olika håll för att hitta en syndabock för Little Bighorn. Kriget mot infödingarna intensifierades efter detta.