1873 mördade en grupp bison-jägare, varg-jägare och whiskey-smugglare från USA flera assiniboine, i Cypress Hills-massakern. Kanada var oroliga att USA skulle sätta in militär, och skyndade sig att sätta ihop en poliskår vars uppgift skulle vara att patrullera de stora områdena. Resultatet var en av Kanadas idag mest berömda symboler, The Mounties. Man beslutade att basera den här polisstyrkan på Royal Irish Constabulary, och göra även denna till en militär-polisiär-hybrid.
Men… Den här första tiden var inte direkt friktionsfri.
Den 8:e juli 1874, när styrkan lämnade Fort Dufferin i öster hade de 140 mil att tillryggalägga mellan sig och målet, som var whiskey-smugglarnas tillhåll i Fort Whoop-Up. Styrkan på 275 män var sammanslängd i all hast. Kraven var att man skulle vara mellan 18 och 40 år, och kunna rida. Men många äventyrssökare ljög om sin ålder, åt båda hållen, och många hade inte suttit i sadeln förut.
De 310 hästarna var inte valda med hänsyn till att de skulle tåla klimatet och betet, utan av andra kvalitéer. Till råga på detta var hästarnas svansar kortklippta, lättskött och prydligt men det berövade även dem från möjligheten att värja sig mot myggen och flugorna. Det skulle absolut hemsöka polisstyrkan senare. Men hästarna var placerade i olika avdelningar beroende på färg, och det är ju alltid bra. De 143 oxarna, 187 vagnarna, två kanoner och en mörsare, och därtill nötkreatur som var avsedda att äta, resulterade i ett långt utdraget tåg som var nästan 2,5 kilometer långt när det marcherade.
Färden var plågsamt långsam, och var planerad att gå norr om de etablerade ”vägarna” för att inte uppröra Sioxerna i området.
En av de första sakerna våra mounties stötte på var en enorm gräshoppssvärm (den stora Gräshoppssvärmen 1874). Samma svärm skulle ödelägga stora delar av Minnesota, men innan den kom dit hade den nu ätit upp allting grönt framför truppen. Hästarna och de andra djuren saknade nu helt bete. Bara ett par dagar därefter spreds prärie-pest bland manskapet; de hungriga poliserna hade skjutit och ätit änder som bar på smittan, som resulterade i fruktansvärda diarréer.
Med nedskitna byxor (och flera dagar tills de skulle stöta på något vattendrag att tvätta sig i) red de vidare.
Det var då hästarna började dö. Många poliser fick då gå istället för att rida, och slet snabbt ut sina stövlar så att de fick marshera med trasor om fötterna.
Juli var inte ens över innan planerna fick göras om. En stor del av A-divisionen, som led av dysentri (ännu fler nedskitna brallor) lämnades kvar tillsammans med de sjukaste hästarna medan styrkan vände söderut till den torra prärien. Där var möjligheterna till bete riktigt dåliga med, men det fanns i alla fall möjlighet att köpa förnödenheter av handlare i USA.
Ovanpå detta hade de misstagit var Fort Whoop-Up fanns. I närheten av slutet av resan virrade de runt. I närheten fick en dal, där expeditionen stötte på stora motgångar, det beskrivande namnet ”Dead Horse Valley”. Jag utelämnar anledningen till varför poliserna gav den det namnet.

Ironiskt nog var de lättaste delarna av färden de där Sioxerna, som var mer förbluffade än upprörda, förbarmade sig över poliserna och visade dem bra stigar, rastplatser och vattendrag.

Givetvis hade de amerikanska whiskey-smugglarna hört talas om poliserna som var på väg, och hade lämnat Fort Whoop-Up, och städat upp alla spår efter sina aktiviteter. Rätt besvikna att inte få använda kanonerna de släpat så långt, satte poliserna upp högkvarter i området.

Besynnerligt nog avled inte en enda människa i expeditionen, som fick namnet ”March West” och romantiserades som en stor framgång i den samtida pressen.

Trots den knöliga starten visade det sig snabbt att Mounties var väldigt duktiga. Den beridna, rödklädda, styrkan är en stor anledning till varför den kandensiska västern inte var vild och laglös på det vis som den, berömt, var i USA.