Den 11 juli 1897 steg Solomon August Andrée, Knut Frænkel och Nils Strindberg till väders i vätgasballongen Örnen. Andrée som hade designat ballongen, som var utrustad med släplinor och segel för att kunna manövrera, hade beräknat att ballongen skulle förlora 60 kg vätgas per månad. Det visade sig snabbt, redan innan avfärden, att den förlorade hela 84 kg per dygn.
Släplinorna som skulle dra i vattnet, och isen, var till för att hålla jämn och låg höjd. Om en lina fastnade skulle man kunna skruva av linan genom att sno runt en gäng-muff som satt på repet. Strax efter att expeditionen gav sig av tappades dock dessa linor, eftersom de snurrade av sig själva. Berövad en stor del av sin barlast steg ballongen alldeles för högt. Dessutom tog ballongen i vattnet precis efter avfärd. Besättningen slängde bort 210 kg barlast, och 740 kg last för att göra sig av med vattnet och kompensera.

Målet för färden skulle ha varit Nordpolen. Så blev det inte. Efter hon flög i tio timmar, och sedan skumpade hon längst isen i 40 timmar tills hon kraschade på packisen för gott.

Andrée hade inte alls studerat hur inuiterna hanterade såna här situationer. Slädarna och säkerhetsutrustningen som han packat för att kunna ta sig tillbaka var inte alls lämplig. Örnen hade en bra lastkapacitet, och man hade helt enkelt packat för mycket av fel saker. Bland annat var en stor del av barlasten ersatt av mat, bland detta fina viner, konserverad ål och nässelkål.
Till fots tog sig de tre männen tillbaka mot Svalbard där de lyft. De packade för mycket. De lämnade sin proviant bakom sig. De drev på isflak. I de sista logiska delarna av sina vattenskadade böcker berättar de att de nådde Vitön, där de sedan dog i snabb följd. Av vad vet vi inte precis, men en teori är att de dog av trikiner efter att ha ätit dåligt tillagad isbjörn. Deras fotorullar, dagböcker och lik, hittades först 1930.