Den 21 augusti 1957 lyfte en raket från Kazakstan, och nådde målet vid Kamchatka-halvön, 600 mil bort. Trots att modulen som skulle simulera en stridsspets bröts sönder när raketen återinträdde i jordens atmosfär, meddelade den sovjetiska nyhetsbyrån TASS dagarna efter uppskjutningen att Sovjet framgångsrikt testat den första interkontinentala ballistiska missilen.
Officiellt kallades den nya rakettypen 8K71, men fick snart namnet R-7 Семёрка (Semyorka, ”Gamla nummer sju”). Den hade en träffsäkerhet på 3-5 km, med en maxavvikelse på upp till en mil. Den detaljen var inte så avgörande, eftersom den var konstruerad att bära ett kärnvapen på med en sprängkraft på 20 megaton tnt. Raketen var dock opraktisk som vapen, eftersom den krävde en lång uppstart, och kunde inte hållas beredd att flyga längre än ungefär 24 timmar innan den behövde stängas ned igen. De väldiga uppskjutningsplatserna skulle under tiden vara enkla mål för NATO-flyg.
Men det fanns en annan sak som raketen var användbar till.
Så kom det sig att den mystiske Chefskonstruktören (hans namn hölls hemligt för att försvåra att han skulle mördas) fick en ny rad med projekt på sitt skrivbord. Ukrainaren, vars egentliga namn var Sergei Korolev, var tyst och sluten och spelade sina kort nära västen. Efter att ha suttit i fängelse i sex år på falska statsfientliga anklagelser, och efter att ha förlorat alla sina tänder till skörbjugg under straffarbete i en guldgruva i Sibirien, var han väl medveten om var de politiska turerna kunde ta en i Sovjetunionen, även efter den paranoide Stalins död.
Under Chefskonstruktören tog R-7 Semyorka, och dess efterföljare, täten i rymdkapplöpningen. Sputnik, den första satelliten, Laika, den första rymdfärden med Gagarin, den första rymdfärden med fler än en besättningsmedlem, Luna 2 som nådde månen och Leonovs första rymdpromenad blev av tack vare R-7 och Korolev. Den första uppskjutningsplatsen i Kazakstan växte till den väldiga Baikonur-Kosmodromen som används än i dag.
Förutom att Korolev fortsatte arbetet med missiler för kärnvapen var han ansvarig för Sovjets försöka att sätta en kosmonaut på månen innan USA. R-7-familjen var inte lämplig för ändamålet, och arbete skedde för att framställa en ny raket. Dock dog Korolev plötsligt och oväntat 1966.
Efter att rymdfärjorna Colombia och Challenger havererat anlitade NASA de pålitliga Soyuz-raketerna, en vidareutveckling av R-7, för att flyga astronauter till och från ISS. SpaceX lovade att pressa priserna, men tar idag tio miljoner dollar mer per säte än vad ryssarna gjorde innan invasions-delen av kriget mot Korolevs hemland Ukraina.