Under det stora Turkiska Kriget hade det Osmanska riket lidit många nederlag, bland annat när Sacra Ligua och de bevingade hussarerna bröt deras belägring av Wien. I ett försök att återupprätta sitt inflytande i Ungern och styra upp kriget som gått dåligt under flera sultaner tågade Mustafa II sina styrkor norrut. När armén skulle korsa floden  Tisza anföll Habsburgs-kejsarens (DEM igen!) styrkor. Stor-Viziren stupade, härkassan erövrades, otaliga soldater stupade och flera betydande emblém och ämbetsmärken blev erövrade. Sultanen tvingades skriva på Karlowitz-avtalet, ett avtal som innebar betynde mark-förluster i Europa, och för första gången hade det Osmanska rikets dittills ständiga expansion stoppats. Var detta början på slutet?
För att dölja sitt nederlag flyttade Mustafa sin huvudstad till Edirne, och lät istället sin lärare hålla flaggan hissad i Konstantinopel.
Dagens datum, den 23 augusti 1703, skedde en revolt i den gamla huvudstaden. Sultanen, som alltså inte ens var där, avsattes till fördel för sin bror Achmed III av sina Janissar-krigare. Janissarerna var en grupp slavkrigare som i hundratals år varit en betydande maktfaktor i imperiet, och tillika ryggraden i den mäktiga osmanska krigsmakten. Karlowitz-avtalet, och dåliga statsfinanser som orsakats av sultanen hyrt ut skatterätterna i sitt väldiga rike, låg bakom Janissarernas missnöje.
För att få bli sultan fick Achmed III gå Janissarerna till mötes. Krigatkastets makt och inflytande ökade, samtidigt som Sultan-instutitionen blev allt mer urholad. Det skulle dröja lång in på artonhundratalet innan Janissarerna kunde avvecklas (läs: krossas med kanoneld) och en modern armé kunde upprättas. Det långsamma nedåtglidandet upphörde dock aldrig, och statsfinanserna fortsatte att bli allt sämre fram till imperiets upplösande i november 1922.