I början av slaget framträdde Alp Arslan, Seljuktidernas sultan och barnbarnsbarn till självaste Seljuk, inför sina män. Han var klädd i en vit skrud som påminde om en begravningsdräkt, och höll ett eldande tal. Han visade soldaterna att han var redo att dö.
På den andra sidan var den romerska kejsaren Romanos IV. Han hade under tiden som ledat upp till slaget inte varit medveten om turkarnas rörelser. Han hade helt enkelt inte förväntat sig att stöta på Alp Arslan och alla hans ryttare här. Innan slaget hade han skickat bort en general ifrån sig, tillsammans med hälften av sin här. Hären bestod av ett hopkok av legosoldater, varangergardister från skandinavien (”vikingar”), fruktade frankiska riddare och soldater från Georgien, Armenien och Bulgarien. Det ledde inte till någon större enighet i hären, men fördelen med legosoldaterna var att man kunde sparka dem när kriget var över och därmed skona finanserna.
Slaget vid Manzikert i vad som idag är östra Turkiet, denna dag den 26:e augusti 1071, var förödande för rom. För första gången sedan Valerian på tvåhundratalet blev en romersk kejsare tillfångatagen i strid. Många decennier därefter var tumultartade för imperiet. Det turkiska folket rörde sig in Anatolien, som allt mer gled ur Konstantinopel-kejsarens grepp.
Det fjärde korståget de första åren av 1200-talet gjorde inga underverk heller, när de skövlade huvudstaden och grundade det Latinska Imperiet. Trots detta skulle Rom bestå fram till 1453 när Mehmed II (som var ättling till Osman och inte till Seljuk) intog staden.