Vi har talat mycket om Rom, så vi varierar oss med ett annat stort imperium som styrdes från Konstantinopel.

På dagen fem år efter sin första stora seger vid Belgrad stod Suleimans styrkor öga mot öga med Ludvik IIs ungerska armé. Efter belägringen av Rhodos hade Suleiman förnyat sina ansträngningar mot Ungern. Ungern hade nyligen blodigt slagit ned ett bondeuppror, och var splittrat. Under åren som ledde upp till idag hade kungens Svarta Armé, en stående och slagkraftig armé med legoknektar, upplösts. Därtill var Suleimans armé toppmodern. Inför slaget hade han fattat beslutet att det behövdes en ”dubbel armé” för att försäkra sig om en seger mot ungrarna.

Den 29:e augusti 1526 krossade Suleimans här den ungerska under slaget vid Mohács. Det var en effektiv process, där turkarna använde flera nya tekniker som skulle komma att dominera krigskonsten i lång tid framöver, som att ha knästående muskötskyttar. Dessutom sköt janissarerna enade salvor med sina luntlåsmusköter. Trots att båda sidor hade samma styrkor, att de hade stor eldkraft som var stark på försvar men svårt att ta med sig i framryckningen, lyckades osmanerna flytta fram sina positioner. Resultatet var förödande. Slaget var över på en otroligt kort tid. Den tjugoåriga Ludvik, den siste av sin ätt att regera Ungern, stupade när han flydde från slagfältet.

Suleiman erövrade en stor del av Ungern. Resten kom att domineras av Habsburgarnas (DEM IGEN) rike. Med Ludviks linje utplånad föll dessutom den Ungerska kronan i Habsburgs inavlade knän, framförallt hos en av Europas stora underbett, Karl V. I hundratals år framöver skulle Ungern komma att bli ett slagfält mellan Habsburgarna och Osmans ättlingar.

Suleimans erövringar i Europa trubbades av först efter hans belägring av Wien 1529 som inte gick hans väg. Han skulle komma att bli det osmanska rikets längst regerande sultan, och styrde imperiet på sin absoluta topp.

Intressant med Suleiman är hur han kom att bli monogam. Han gifte sig med en av sina slavinnor, en ukrainska som han gett namnet Hurrem och höll sig till henne. På det viset fick imperiet i praktiken en drottning. Tyvärr resulterade det i en intensiv maktkamp mellan hans söner och ett inbördeskrig, som slutade med att fadern avrättade vissa av sönerna.

Traditionen var annars att sönerna fick var sin provins att regera, tillsammans med sin mor. Vid faderns död skedde vanligtvis en maktkamp (läs krig) mellan dem, där segraren avrättade sina bröder, och blev sultan. Att konkubinerna annars var begränsade till en son var till sultanen var ett sätt att ge dem en sportslig chans. Modern hade nämligen fått en grundlig politisk utbildning under sin tid i haremet.