År 339 före vår tideräkning hade Filip II av Makedonien lagt alla de grekiska staterna under sig, via diplomati eller militära medel. (Läs: genom att slå folk i skallen eller hota att slå dem i skallen.) Hans son Alexander drog ut på ett gigantiskt fylleslag, erövrade den kända världen, uppkallade komiskt många ställen efter sig själv(eller sin häst) och dog i Babylon med skrumplever och träskfeber.
När de hemma i Grekland hörde att den makedonske kungen hade avlidit tog man tillfället i akt. De erövrade småstaterna satte upp en allierad här, under den athenske generalen Leosthenes, med avsikten att slå sig fri från sin granne.
Alexander hade inte lämnat Grekland vind för våg, utan hade lämnat en av sina skickligaste generaler Antipatros för att styra Makedonien i sin frånvaro. Antipatros hamnade i ett jättegräl med Alexanders morsa, varför Alexander hade bett Antipatros att inställa sig hos honom i Asien (för en utskällning eller något). Men Alexander dog som bekant. Antipatros som inte hade hunnit resa ännu blev kvar i Grekland.
Antipatros var därför på plats för att möta upproret. Det gick inte så bra för honom, och han retirerade till den starkt befästa staden Lamia där grekerna belägrade honom under en lång tid.
Leonnatus var en annan av Alexanders stora generaler. Han hade varit instrumental vid braksegern vid Gaugamela, och hade dessutom fört förhandlingen med den persiske kungen Darius skräckslagna familj efter slaget (det hade slutat med att Alexander tog Darius sexårige son som sin fosterson). Leonnatus var så förtrodd, att Alexanders syster Kleopatra (märker ni den makedoniska namnseden som var tydlig i Egypten senare?), friade till honom.
Leonnatus måste ha insett vilket guldläge han hade. Om han som Alexanders förtrogna och Kleopatras make var på plats med sin här i Makedonien hade han ett gyllene tillfälle att ta över styret över hela det väldiga nya imperiet. Men innan det skedde måste upproret i Grekland kvävas. Så gyllene var tillfället att en ANNAN general skickat en order till Leonnatus att dra sig tillbaka från Grekland, en order som aldrig hann nå honom. Medan brevet gick i posten undsatte han Antipatros och bröt belägringen vid Lamia. Historien hade tagit en annan väg här, om inte Leonnatus stupade utanför Lamias murar.
Antipatros retirerade till Makedonien och byggde upp sina styrkor igen, för att återigen rycka in i Grekland.
Den 5:e september 322 f.kr. stod slaget vid Krannon. Antipatros krossade den allierade armén och drev sedan igenom en hård fred med var och en av smårikena separat. Framförallt Athen fick en hård deal, där de fick lämna ut många som Antipatros ansåg varit uppviglare.
Efter Alexanders plötsliga död drogs hans rike in i ett 40-årig kaotiskt inbördeskrig, som med tiden stabiliserades i fyra nya stora mäktiga stater, som ungefär omfattade inflytelseområdet för de stora generalerna: Själva Makedonien, Ptolemaios kungarike i Egypten (vars sista härskare var den berömda Kleopatra), Seleukios rike i Babylon, och Lysimachos forna terriorium som efter ett uppror kom att styras från staden Pergamon i Anatolien.