Striderna de senaste dagarna hade varit intensiva. Den 10:e september 1939 var ammunitionen slut. Kaptenen Władysław Raginis beordrade de få mannarna som fanns kvar att lägga ned sina vapen. Sedan tog han sitt eget liv med en handgranat. Han hade svurit att Wizna inte skulle falla medan han levde.
Försvarslinjen vid Wizna hade valts med omsorg. Träskiga dalar på sidorna gjorde att en angripare var tvungen att ta sig igenom ifall de ville vidare mot de viktiga broarna längre fram. Byggnationen hade börjat i juni 1939, bara två månader tidigare. Av en planerad linje på 60 bunkrar fanns bara 16 där. Sex bunkrar hade tunga stålkupoler, pansarvärnspjäser och kulsprutor. Två var lättare byggnader, bara av betong och med kulsprutor. De sista åtta var inte mycket mer än upplagda sandsäckar och uppskyfflad jord bakom vilka soldaterna kunde gömma sig och skjuta kulsprutor på angriparna.
I början av slaget hade Raginis 720 soldater under sig. De hade sex 76-mm-kanoner, 42 kulsprutor och 2 pansarvärnskanoner.

På andra sidan fanns Nazitysklands framryckande armé. 41000 infanterister, 350 stridsvagnar (alltså, nästan en per varannan polsk soldat), och 657 artilleri-pjäser. Om vi alltså inte räknar med stridsvagnar och artilleri hade alltså varje polsk soldat nästan 57 fiendesoldater att slåss mot.

Försvararna vid Wizna höll stånd i tre långa dagar mot den överväldigande övermakten. Därmed gav de Polen, som var ansatt av Nazityskland från en sida, och om en vecka skulle de slåss mot Sovjetunionen från den andra, mycket dyrbar tid.

Nästan alla polacker vid Wizna stupade.