Den 11:e september 1683 hävde en allierad armé från Sancta Legua osmanernas belägring av Wien. Det är inte den händelsen vi talar om idag, även om det var intressant att den kolossala kavallerishocken med de bevingade hussarerna skedde precis den här dagen.
Istället riktar vi blickarna en aning framåt i tiden, till en händelse som följde som en direkt konsekvens av Wien.
Efter Wien gick habsburgarna på frammarsch, och tog bland annat Belgrad. Sultanerna, som lät halshugga stor-visiren Kara Mustafa Pasha för nederlaget vid Wien hade i snabb följd utsett en rad av elva nya män för posten. Någonting behövde absolut göras, men ingen verkade vara man för uppdraget. Nummer tolv i raden var snyggingen Elmas Mehmed Pasha. Elmast betyder ”Diamant” och var en referens till hur stilig den här karln var. Genom reformationer, och intensivt skattetryck på imperiets invånare, lyckades sultanen Mustafa II och storvisiren vända krigslyckan. De återtog bland annat Belgrad.
Tillsammans satte de ihop en fullständigt kolossal armé, med slagkraftiga vapen, kanoner och allt sådant där. Osmanerna var verkligen skickliga på logistik, och jag kan bara föreställa mig apparaten som tillät hundra tusen man att tåga norrut mot Ungern.
Habsburgarna… ja, DE igen! Hela deras grej var liksom att involvera sig i all politik de kunde lägga sina inavlade vantar på… kände inte att läget var bra för något krig. Det var upptagna på annan ort, men den enorma armén behövde ändå åtgärdas. Så de satte sin tilltro till Eugen av Savojen, en Fransos-Österrikare som visat sig i framkant under det spanska tronföljdskriget. Medan Mustafa II och Elmas Mehmed Pasha utrustade sin armé hade Eugen frenetiskt arbetat för att samla ihop styrkor, och alla vapen, all proviant och all utrustning som behövdes. Han var långt från klar, men när turkarna (och albanerna och bulgarerna och iranierna och grekerna och rumänerna och araberna och… osmanska riket var stort!) var på marsch skramlade han ihop vad han hade och begav sig för att möta dem. Han kunde verkligen inte räkna med någon seger. Sultanens armé var mer än dubbelt så stor, och väldigt slagkraftig, tack vare det intensiva arbetet att modernisera armén, där sultanen hyrt in experter så långt ifrån som Frankrike som militärexperter. (Sidnot: Napoleon Bonaparte var på väg att åka till Konstantinopel för att hjälpa till med sådana reformationer men kom på avvägar och blev kejsare (och sedan en sur gubbe på en ö) istället.)
Men även habsburgarna använde sig av fransoser, så det jämnade ut sig. Det fanns en sak som spelade Eugen i händerna: Han lokaliserade nämligen sultanens armé utan att i gengäld be upptäckt. Han hann precis läsa ett brev, där Habsburg manade honom till att vara återhållsam och försiktig, när hans spanare rapporterade att osmanerna gjorde sig redo att ta sig över en smal bro över floden Tisza nära samhället Zenta. Han beordrade sina män att ge sig av så snart de kunde. De tågade oavbrutet i tio timmar, och ertappade den osmanska hären halvvägs över floden, denna dag den 11:e september 1697.
Sultanen och artilleriet hade redan tagit sig över floden. Storvisiren och huvuddelen av infanteriet var kvar på andra sidan. Eugen gjorde allt annat än brevet sagt åt honom, och anföll omedelbart! De tog sig runt och över de försvarsvallar och vallgravar som osmanerna grävt för att förhindra just det här scenariot. Panik utbröt när Elmas Mehmed Pasha stupade. Desperata soldater som försökte ta sig över bron fick den att kollapsa, och tusentals drunknade i raset eller när de drevs ned i den strida floden.

Om Wien var början på slutet var Zenta vändpunkten för det Osmanska Riket. Vi har redan talat om konsekvenserna av detta fruktansvärda nederlaget, och hur sultanen inte vågade återvända till Konstantinopel av skam, och hur janissarerna flyttade fram sin makt. För första gången hade det mäktiga osmanska riket permanent stoppats i sin expansion, och skulle under århundradena som följde befinna sig i en stadig nedgång.