Karl Pfalz-Zweibrücken hade befunnit sig i Kristinas krets under lång tid. Han hade pluggat under samma briljante statsmanslärare (Axel Oxelstierna), och var halvt bortjagad från den unga drottningen av hennes förmyndarregering. Karl reste ut på sin stora turné (som var brukligt vid den tiden), tillbringade tid i Paris (under självaste Solkungens regering, vilket måste varit en erfarenhet), och drog ut i Torstensons krig.
Han återvände för att vurma för den fyra år yngre drottningen. Hon var inte alls intresserad. Mycket möjligtvis var hon gay. Möjligtvis tyckte hon att det var lite sunkigt att gifta sig med Karl, som var hennes kusin. En sak var dock säker: Kristina hade andra planer!
I ett drag som chockade Europa klev Lejonungen, Lejonet från Nordens dotter Kristina, av sin tron, och frånsade sig protestantismen. Hon reste istället till Rom, där hon levde ett lyckligt liv fyllt av kultur, böcker och allmänt nörderi. Istället för att gifta sig med Karl gav hon honom helt enkelt sin tron.
Karls korta regeringstid var präglat av krig. Efter det… fullständigt orimliga vansinnesdrag som var Karl Xs tåg över Stora och Lilla Bält, och den därpå följande Freden i Roskilde, växte Sverige explosionsartat då Danmark överlät Skåne, Bohuslän, Blekinge, Bornholm, Halland och Trondheims län. Karl X var ändå inte sugen på att avsluta de många krigen, trots att Ständerna bönade och bad honom.
I februari 1660 kallade Karl till Riksdag i Göteborg. Under dessa dagar framlade han sin sak för att fortsätta de många krigen, men den 13:e februari kolade han i lunginflammation, bara 37 år gammal. Han hade då varit kung i drygt sex år.
Hans son, även han med namnet Karl, var då bara fyra år gammal. En förmyndarregering inrättades tills pojken var myndig. Även Karl XIs liv skulle domineras av krig. Kung Gråkappa som han kallades, massmördade dansk-lojala Snapphanar i Skåne, stred i det superblodiga slaget vid Lund, och införde reformer som resulterade i de svenska supersoldaterna Karolinerna.