Simón José Antonio de la Santísima Trinidad Bolívar Palacios Ponte y Blanco, eller Simón Bolívar som jag tänker kalla honom, var en aristokrat från de spanska kolonierna i Sydamerika. Vid tre års ålder förlorade han sin far, och när han var femton sin mor. Han uppfostrades av sin farbror Carlos Palacios och slavinnan Hippolyta. Om Hippolyta talade han väldigt varmt, och sade “Jag har aldrig känt en annan far än hon.”.

Som brukligt var vid den tiden reste han vid 15 års ålder till Europa för att slutföra sin utbildning. På vägen dit reste han och en jämnårig vän förbi Ciudad Mexico (eller Tenochtitlan som aztekerna hade kallat staden), och fick träffa den spanska Vicekungen. I efterhand sade Vicekungen att han var oroad för självklarheten med vilken den unge Bolívar talade om Sydamerikas självständighet rätt i ansiktet på honom.

 I Spanien träffade Simón den ett par år äldre María Teresa Rodríguez del Toro y Alayza, och de var förlovade tills han fyllde 18, varefter de gifte sig. När de återvände till Amerika drabbades hon av Gula febern, och dog, bara 21 år gammal. Simón svor att aldrig gifta sig igen, ett löfte han skulle komma att hålla. Lyckligtvis höll han andra kvinnor nära, som rebellen och hjälten Manuela Sáenz, som skulle komma att rädda livet på honom från ett attentat flera år senare.

Men det kommer i framtiden. Nu var Simón förkrossad, och återvände till Europa. Han var närvarande i Notre Dame när Napoleon utropade sig till kejsare av Frankrike, och var på plats när samme man gjorde sig till kung över Italien. Hans förakt mot alla typer av kungligheter glödde, och det var i Rom som han gick upp på det Heliga Berget, och där svor en ed att inte ge upp innan Sydamerika var fritt.

1808, när Napoleon gjorde sin bror till kung av Spanien, skedde en folkresning både i Spanien och i kolonierna. Förutom att i kolonierna skedde kampen inte bara mot Napoleon personligen, utan mot själva monarkin som helhet. I revolutionens spets var Simón Bolívar.

Den första kolonin som slog sig fri från Spanien var Venezuela, och denna dag, den 5:e juli 1811, utropade dess kongress en republik. Denna första republik krossades av Spanien, men datumet lever kvar som Venezuelas nationaldag.

Simón Bolívar gjorde mycket mer, men jag kommer att snabbt avrunda här. Han och hans soldater fortsatte att slåss, och tillslut sparkade de faktiskt helt ut spanjorerna från Sydamerika. Det bildades en jättestat, Stor-Colombia, som en del av Bolívars vision att ena hela kontinenten som en nation. Det var alldeles för stora friktioner inom Stor-Colombia dock, och man beslutade ganska snart, till Bolívars irritation, att landet skulle delas upp.

Försvagad av de eviga striderna och av Magdalena-flodens sjukdomar avled Simón Bolívar 1830. Innan dess hann han ge namnet åt en av utbrytarnationerna från Stor-Colombia, landet Bolivia.

Jag skall inte hylla Simón Bolívar och hans instrumentala roll i en stor del av Sydamerikas frihet utan att jag i alla fall nämnt den djuprotade rasism hos mannen och hans organisation som förvägrade “rasblandade” personer att träda fram, trots enastående meriter och gärningar.