Vår historia börjar en mörk och stormig kväll. Den skotske kungen Alexander red i full fart, på väg att besöka sin unga brud. Det var nämligen hennes födelsedag dagen därpå, och han ville tillbringa natten med henne. Han hade haft arvingar, men barnen hade dött i snabb följd. Trots att hans rådgivare var angelägna att han skulle säkra tronföljden med sin nya drottning, så hade de avrått honom att besöka henne just i natt. Stormen var nämligen fruktansvärd, och regnet var ett fullständigt skyfall.
Så hände det värsta. Kungens häst halkade, och både häst och man störtade ned för ett stup. På morgonen till drottningens födelsedag hittade man kungen med en bruten nacke. Skottland hade en tronföljdkris. Alexander hade utsett sitt barnbarn som sin arvinge. Men hon var bara en liten flicka, och tronen stod tom medan hon växte till sig en smula i sitt hemland Norge. På väg till sitt nya rike dog hon, bara sju år gammal, och flera stora spelare började slåss om tronen.
En av dem var den engelske kungen Edward. Han skulle komma att få ett väldigt talande smeknamn som jag sparar till senare. Det är nämligen en stor spoiler. Han använde sin politiska skärpa, och tyngden av sitt lands ekonomi och stora här, att stödja en man vid John Balliol att ta tronen.
Edward förväntade sig något i gengäld, och bad om Skottlands hjälp i kriget mot Frankrike. De skotska stormännen tyckte att Balliol var ryggradslös, och satte krav på honom att sträcka upp sig och trotsa Edward. Så skedde. Skottland bad Frankrike om att ingå i en allians, och de godtog gladligen. Edward blev ursinnig, och ledde sin armé upp i Skottland för att tala allvar med sin marionett.
Edward belägrade borgen Dunbar. Svarta Agnes, en kvinna man kan förknippa med Dunbar var inte född än. Det var kanske tur för Edward. Däremot kom Skottlands stolta riddare emot honom, denna dag den 27e april 1296.
Edward ledde sina egna riddare mot dem. Slaget dominerades av riddarna. Englands elit mot Skottlands elit. Gräddan av både samhället och krigskonsten. För att nå skottarna, som tagit en stark position på en kulle, korsade de engelska riddarna en ström.
Skottarna såg detta, och tog tillfället i akt. De red ned för att angripa dem innan de gjort sig färdiga efter övergången. Men Edward var skicklig på att kontrollera sina hetlevrade riddare, och lyckades få ihop dem knä mot knä, redo för skottarna. De inhemska riddarna däremot hade förlorat sin formation medan de stormade ned för den branta kullen.
I en enorm sammanrusning var slaget över. Engelsmännen skar igenom skottarna. Nederlaget var förödande, och vägen in i Skottland var vidöppen.
Edward, som fick namnet ”Hammer of the Scots”, ställde den upproriska John Balliol framför sig, och slet ceremoniellt av honom den skotska kronans regalier. Dessutom tog han med sig The Stone of Scone, stenen som skottarnas kung traditionellt kröntes på, tillbaka till London. Stenen återbördades till Skottland först 1996.
Strax efter det förkrossande nederlaget dödades en engelsk sheriff av en skotsk riddare, och upproret fortsatte. Riddarens namn var William Wallace. Det krävdes mycket av Edward att fånga Wallace, och sätta hans huvud på en påle på London Bridge. Det skulle dröja till Robert the Bruce vid Bannockburn, när Skottehammaren hunnit dö av sjukdom i sitt fältläger, innan Skottland blev självständigt igen.