Beroende på vilka glasögon man har på sig kan hela samhället hos en krigsförande nation anses vara en del av dess krigsmakt. Det kommer inte att rulla fram några stridsvagnar om alla arbetare som gör dem, eller för den delen alla arbetare som tillverkar stål eller gummi, är borta. Dessutom kan man anse att utsätta civilbefolkningen för sådana umbäranden att situationen inte är hållbar, eller möjligtvis att befolkningen reser sig för att kullkasta sin ledning, är en gångbar strategi. När ens egen sida använder bomber för att åstakomma detta, brukar det kallas strategisk bombning. När den andra sidan använder det brukar det kallas terror-bombning.
USAs president från början av andra världskriget, Franklin D. Roosevelt, var att börja med en stark motståndare till den här typen av krigsföring. Han ansåg att den inte ledde någonstans. Tongångarna ändrades under kriget, och framförallt runt retoriken runt Pearl Harbor.
Mot slutet av kriget dog Roosevelt, och ersattes av Harry S. Truman. Det fruktansvärda kriget mot Japan hade nått ett speciellt läge. Slaget om ön Okinawa hade varit en kostsam historia för amerikanerna. De hade fått slåss för varje centimeter av ön, mot hängivna japanska försvarare som var ordentligt förskansade och nedgrävna. Förlusterna var hisnande på båda sidor. Att landsätta trupper på huvudöarna skulle i princip innebära samma situation som Okinawa, men på en otroligt mycket större skala. Detta var ingenting USA ville. Men saken var den, det var inte heller något USA behövde göra.
Japan var slaget. Flottan var i stort sett förintad. Amerikanska plan flög ohindrade över Japans himmel, om Japan hade haft några plan kvar att driva tillbaka dem med så hade de ändå inte haft något bränsle till dem. Det som var kvar av armén var utspridd och splittrad, oförmögen att samla sig från kolonierna och öarna eftersom det inte fanns några fartyg att flytta dem med. Och då har jag inte ens nämt den amerikanska flottan som vaktade havet.
I den japanska ledningen fanns det två faktioner. De var i stort sett bara överens om en enda sak: Att Kejsaren behövde sitta kvar under alla omständigheter. Ena sidan ville sluta fred med USA så snart det bara gick. Den andra sidan förespråkade att kämpa till sista blodsdroppen, och hyste ett hopp om att Sovjet, som hade en non-aggressionspakt med Japan, mirakulöst skulle ta deras parti istället för att ta revanch för 1905 års krig, och hugga åt sig lite mer land i Asien. USAs spioner hade fullständig insikt i detta käbbel, och läste fritt korrespondensen mellan ledningen och Japans ambassadör i Sovjet.

Den 6:e augusti 1945 släpptes en atombomb över Hiroshima.

Militärledningen registrerade att USA hade det nya vapnet, men de satt fortfarande i samma situation. Hiroshima var obetydligt i jämförelse med den övriga förstörelsen som USAs krigsmakt regnade över öarna. En sida fortsatte att stå fast vid att söka fred så snart som möjligt, och den andra ville kämpa till sista blodsdroppen med stöd av Sovjet. Civila umbäranden betydde bara någonting för den som redan brydde sig om civila umbäranden.
Den 9:e augusti 1945, samma dag som ännu en atombomb, av en mer avancerad typ, föll över Nagasaki invaderade Sovjet det av Japan hållna Manchuriet. Hoppet var ute för faktionen som ville slåss vidare. Och USA var angelägna att avrunda kriget ännu snabbare, för att undvika att Sovjet skulle få någon del av kakan, nu när de glidit in i striden i dess slutskede.
Dessutom hade atombomberna fyllt sitt syfte. USA hade demonstrerat för Sovjet och världen att de hade dem, och hade valt att göra det på japanska civilister. Nu godtog de snabbt kraven från Japans sida; att kejsaren skulle få sitta kvar. Retoriken i USA började handla om att bomberna fällts för att undvika blodbadet som en invasion hade inneburit. Men saken förblev densamma, att USA redan strukit planen att invadera, eftersom de inte behövde göra det.

Det dröjde inte länge innan hemligheten bakom bomberna läckte ut, och 1949 provsprängde Sovjet sitt egna första kärnvapen.