CROATOAN – Så löd det enda meddelandet som den försvunna kolonin lämnade efter sig. Drygt hundra människor var nästan spårlöst försvunna.

Walter Raleigh, en av drottning Elizabeths favoriter (och möjligtvis älskare) åkte på många äventyr. Ett av dem ledde till ön Roanoke i vad som nu är North Carolina, men då var Virginia, som Raleigh namngivit till Jungfru-drottningens ära. Roanoke var inte en bra plats att bo. Efter ett kort försök att bo där lämnade Raleigh bara femton män på ön för att förbereda vidare färd för kommande kolonister, och återvände till England. En annan man, John White, som dagens historia handlar om, fick uppdraget av Raleigh att grunda en ordentlig koloni i området.

John White samlade ihop bosättare. Bland dem sin egen dotter och sin svärson. Den nya kolonin, som skulle ligga vid Chesapeake Bay, skulle till skillnad från den första på Roanoke vara en fullständig och permanent bosättning. Här skulle det finnas män, kvinnor och barn. Med sig hade de portugisen Fernandez och hans män, som hade seglat den förra expeditionen över Atlanten. White och Fernandez åkte i luven på varandra nästan omedelbart, och bosättarna gav snart Fernandez smeknamnet ”Svinet”.

Resan gick inte bra. Ett av de tre fartygen försvann i en storm, och förutom den fruktansvärda förlusten tog allting mycket längre tid än väntat. Dessutom förlorade fartygen flera ankare, en dyrbar förlust som det inte fanns något bra sätt att ersätta. När de anlände till Virginia anlade de först vid Roanoke, för att möta de femton som väntade där.

De hittade bara ben. Ett vänligt folk i närheten förklarade att en krigisk grannby hade anfallit och slaktat de femton (vilket jag kan förstå, för Raleigh hade varit mordisk och våldsam mot många han mött). När de modstulna skulle gå ombord igen, för att resa vidare, satte Fernandez stopp. Han menade att sommaren var för långt gången, och att han inte tänkte visa dem vidare till Chesapeake Bay. Han tillät dem helt enkelt inte att kliva ombord igen. Det enda positiva som hände var att det försvunna fartyget plötsligt dök upp, med de ombord vid god vigör.

Det var mycket riktigt för sent att sätta grödor. Förråden började redan nu tryta. Trots att White blev morfar, Virginia Dare var det första engelska barnet som föddes på den nya kontinenten, så hopade sig orosmolnen. Hämndaktionen mot de krigiska grannarna slog dessutom fel: sedan anfallet på de femton hade de flyttat vidare, och ett annat folk hade flyttat in i den övergivna byn. Nu var det helt oskyldiga människor som blev mördade av engelsmännen, och spänningarna blev allt tydligare.

I oktober 1587 packade White  några tillhörigheter, och vände sig till Fernandez för resan över Atlanten. Han skulle samla nya pengar, ny proviant och utrustning, och så snart han bara kunde återvända till de nödställda på Roanoke.

Så blev det inte. Redan när de skulle kasta loss förlorade de ett till ankare, och flera sjömän dog när de försökte rädda det. På vägen över Atlanten dog ännu fler i skörbjugg och umbäranden. När de kom fram till Azorerna meddelade Fernandez att han tänkte stanna där och anfalla fartyg ett tag. Det var under den här tiden rätt vanligt för Atlanten-farare att ägna sig åt sjöröveri för att dryga ut förråden.

White tog samma fartyg som tidigare varit försvunnet, och lyckades ta sig till Irland, där han omsider hittade transport till England.

Där var dock den Spanska Armadan på intåg. Drottningen var inte alls intresserad av Whites böner om hjälp. Hon behövde alla fartyg hon kunde få, och hade inga resurser över att ge honom. Trots detta lyckades White hitta tre fartyg som var otjänliga som krigsskepp. Tyvärr var de dessutom nästan otjänliga att segla över oceanen med. Men då tillät drottningen honom inte att lägga ut.

När de väl kom iväg, efter att en storm förstört Spanska Armadan, var de kraftigt försenade. För att fylla på förråden tänkte White göra som Fernandez, och anfalla fartyg. Tyvärr stötte de på ett franskt fartyg som hade precis samma plan. White blev skjuten i rumpan, hans skepp plundrades, och de linkade sig tillbaka till England. Paniken började stiga i Whites bröst, när han samlade ihop resurser en sista gång.

När de kom till Roanoke, precis på dotterdotterns tredje födelsedag, denna dag den 18 augusti 1590 var ön tom. Husen stod övergivna, och plundrade av nyfiken lokalbefolkning. Meddelandet CROATOAN, namnet på både en ö och ett folk i närheten, fanns inristat på palissaden. Men vädret var för dåligt för att segla dit. Och ännu ett tappat ankare satte stopp för planerna.

En förkrossad John White levde sina sista dagar på Irland. Till sin död var han plågad av ovissheten av vad som hänt dotterns unga familj, och de andra bosättarna han hade haft ansvar för. Walter Raleigh sade att han letade efter kolonisterna, men han letade istället efter Eldorado. Så länge det inte var fastställt att de alla var döda hade han nämligen anspråk på Virginia. Han hade alltså direkta motiv att det skulle förbli ett mysterium. Ett mysterium som än i denna dag inte är löst.