Mamlukerna, från arabiskans ”ägd”, var ett kast med slavsoldater som flitigt användes av muslimska härskare. 1250 tog de över Egypten från Ayyubid-dynastin och bildade ett rike som kallas Mamluksultanatet, där de själva utgjorde det högsta skiktet. Mamlukerna var fruktansvärda krigare, skickliga och välutrustade med starka hästar, enastående rustningar och kraftiga pilbågar. Mamlukerna stod emot korsriddarna från Europa med framgång, och var bland de få i hela världen som lyckades slå tillbaka Mongolerna.
Men det fanns ett annat sultanrike, med sitt fäste på Balkan i Europa. Det Osmanska riket hade vunnit över perserna 1514 (som vi läste om igår) och tryckt fram sin gräns hela vägen till Syrien. Nu kom de att ha en gräns mot Mamlukerna, vars inflytande sträckte sig från Egypten, längst Arabiska halvöns rödahavskust, och upp längst Levanten, Medelhavets östra kust upp till och med jjust Syrien.
Sultanen Al-Ashraf Qansuh al-Ghuri ställde upp en här för att möta Osmanerna. Med stor pompa och ståt rörde sig hären uppåt längst imperiet, från Kairo där han lämnade en framstående slav att styra. Al-Ghuri hade femtontusen mäktiga mamluk-krigare med sig, varav femtusen från hans egna garde. Han hade beduinkrigare, skyttar och fyrtiofemtusen rekryterade bönder i sin här. Det enda han egentligen saknade var kanoner. Sultanen trädde in i Aleppo, ridandes fram på utlagda dyrbara mattor, till musik från hundratals musiker, spridandes allmosor runt sig.
Den osmanske sultanen Selim I var i närheten med sin här. Han skickade ett sändebud med dyrbara gåvor till al-Ghuri, med lyckönskningar, och en fråga om de två rikena kanske skulle upprätta en buffertzon mellan varandra i området. Han bad dessutom den egyptiske sultanen om motgåvor, fint egyptiskt socker och godis. Al-Ghuri tyckte det lät som ett bra förslag, och skickade ett sändebud tillbaka med ett välkomnande brev och massvis med fint godis.
Men sändebudet återvände, klädd i trasor, med hår och skägg avrakat och på en halt häst. Det verkade som att Selim hade tröttnat. Al-Ghuri gjorde redo sin här, och tågade norrut där han dagens datum, 24:e augusti 1516, mötte den lika stora osmanska hären vid Marj Dabiq i Syrien.
Många segrar började med att en sidas kavalleri jagade bort den andra sidans, och det var hur det började. Osmanernas hästfolk hade inget att sätta emot de enastående egyptiska ryttarna. Sedan red mamlukerna rakt in i raderna med omanska janissarer (även de slavkrigare som skulle komma att tillskaffa sig makt med tiden), och orsakade fruktansvärda skador med sina lansar. De osmanska kanonernas dunder skrämde de egyptiska hästarna, kulorna slet rakt igenom deras pansar, och båda sidor led fruktansvärda förluster. Selim var beredd på att dra sig tillbaka och anse dagen förlorad, tills han såg hur mamlukernas infanteri, som stått och väntat på att slå till, flydde i panik. Al-Ghuri som var lika överrumplad av det som osmanerna, stupade den dagen.
Selim skulle i blixtrande fart erövra hela riket, nu när dess elitkrigare och sultan var borta. Under sin korta tid som sultan skulle han fördubbla sitt imperium. Han hade vunnit två enorma militära segrar under bara två års (och en dags) tid.