Under medeltiden låg Seldjukerna och Bysans i konflikt med varandra. Trots att Bysantium var ortodoxt utropade den katolske påven Urban II det första korståget 1095, för att hjälpa Bysans (Egentligen Öst-rom, en fortfarande väldigt levande halva av Romar-riket). Det tog inte alls lång tid innan syftet för korståget ändrades, och istället koncentrerades kraften på att erövra Jerusalem.
Korsfararna erövrade Antioch, Ramle, Lod, Betlehem och slutligen Jerusalem. I den Heliga Gravens Kyrka utsåg riddarna Gottfrid av Bullion till dess första kung.
Riket hade ungefär 90 år av ostadig fred, tills Saladin från Egypten erövrade Jerusalem. Korsriddarna skulle aldrig återta staden, trots massiv hjälp från många mäktiga europeiska kungar i det Tredje Korståget.
(Även om en del av dem var så dryga att de inte kunde resa hem utan att bli tillfångatagna, och andra jönsade ned i en flod och drunknade på vägen dit…)
Det fjärde korståget spårade helt ut, och anföll två helt orelaterade städer, däribland Bysans huvudstad Konstantinopel. Så, landet Urban II ville bistå var slaget i spillror, Egypten skulle inte lämna ifrån sig Jerusalem, och stödet hemifrån började sina.
Denna dag, den 17:e oktober 1244 krossade Egypten korsriddarna vid la Forbie. Riddarna skulle aldrig helt återhämta sig från detta slag. Den mäktiga Tempelherreordern lämnade det heliga landet och slog sig ned på Cypern istället.
I Egypten gjorde elitslavkrigarna Mamlukerna uppror och tog över år 1250. In i den förvirrade smeten red de fruktade Mongolerna hela vägen från fjärran Asien, och 1291 intog slutligen Mamlukerna Kungariket Jerusalems sista huvudstad.

Allt som allt skulle nio korståg ske, plus ett otal förvirrade spontana korståg. De hade VILT varierande resultat. I Konstantinopel hade ett nytt rike fäste en stund, tills Bysans återerövrade staden. Men Byzantium skulle aldrig återfå sina storhetsdagar.