Den 21a augusti 1642 hade två svenska härar, en anförd av Carl Gustav Wrangel, och den andra av Lennart Torstenson, lagt en belägring runt staden Leipzig. Men den 22:a oktober hade plötsligt svenskarna tagit sitt pick och pack och försvunnit.
Stadens invånare var givetvis glada, och man förberede sig för festligheter. Men den 23:e oktober, just som man började återvända från söndagsgudsstjänsten, började flyende och sårade kejserliga soldater strömma in mot staden. De var tätt följda av svenska ryttare. Kejsarens armé var krossad, och stadens invånare tvingades betala en stor brandskatt för att svenskarna skulle ge sig av.
Belägringen hade varit ett sätt för Torstenson att tvinga fram en konfrontation med de kejserliga. Den 23:e oktober 1642 möttes de i en liten by en mil norr om Leipzig. Trots att den kejserliga armén var större och hade en erfaren befälhavare kunde de inte stå emot svenskarna.
De kejserliga hade vid den här tiden kopierat det svenska sättet att slåss på, en revolutionerande uppfinning av Gustav II Adolf. Vinsten vid Leipzig kan vi nog snarare tillskriva Torstensons skicklighet. Svenskarnas inblandning i det Trettioåriga kriget, med de enorma krigsbyten som det innebar, lade grunden för Sverige som en militär stormakt, vilket landet förblev fram till 1718.