Francisco Francos plan hade varit att ta över makten i Spanien i en enda stöt. Så blev det inte. Hans nationalistiska rörelse mötte kraftigt motstånd från de republikanska. För att ta makten behövde han inta hela Spanien med våld.
Den 8:e november 1936 anföll hans trupper, en blanding av nazistiska tyskar, fascistiska italienare och spanska trupper från Marocco Madrid. Försvararna var medvetna om anfallsplanen, eftersom de hittat dokument i fickan på en död italiensk officer.
Försvarna hade ett övertag i nummer, men inte i träning, utrustning eller utbildning. De var i stort sett otränade civila med varsitt gevär och tio kulor var. General Miaja sprang runt bakom fronten med sin pistol i handen, och ropade åt de som retirerade att återvända till striderna, ropandes ¡No pasarán! (Stoppa dem!)
Sent på kvällen den 8:e fick försvararna en moralboost de verkligen behövde, då 1900 soldater från den elfte internationella brigaden anlände. De var inte klara med sin utbildning de heller, men att de var utvilade och utgjordes av en stor blandning av frivilliga utlänningar, betydde mycket. Försvararna samlades, och tryckte tillbaka Francos styrkor.
Trots att han slagits tillbaka gav sig Franco inte. Han belägrade Madrid i tre långa år innan han intog staden. Kriget, som pågick mellan 1936 och 1939 sågs av vissa som en klass-kamp, vissa som en religiös kamp, och av andra som en strid mellan demokratin och diktaturen.
Efter fruktansvärda förluster i människoliv vann nationalisterna. De skulle komma att styra Spanien fram till diktatorn Francos död 1975.