Khwarazmshah-imperiet föddes ur det persiska Seljuk-imperiet, när en förslavad befälhavare fick en provins att styra av sin ägare. Med tiden växte Khwarazmshah-staten, och svällde till sådana otroliga proportioner att det kom att dominera centralasien och blev den militärt starkaste kraften i hela den muslimska världen.
Jalal al-Din var son till en mäktig Shah i det unga riket. Han var den äldste sonen, och visade sig vara en duktig befälhavare som redan tidigt fick praktisk erfarenhet av att leda trupper tillsammans med sin far. Men han var son till en av Shahens konkubiner, varvid han trycktes ut från tronföljden av sin farmor, som satte en yngre halvbror, och drottning-son, först i kön.
Men så invaderade mongolerna.
Shahens generaler ville möta mongolerna i ett avgörande slag, men Jalal al-Din som redan mött dem i en skärsmytling, menade att det skulle vara förödande. Istället drogs arméerna tillbaka för att försvara städerna.
Dhjinghis Khan satte två av sina duktigaste generaler på att jaga ned Shahen, som flydde, och dog utblottad på en ö i Kaspiska havet.
Trots att han var uträknad ur tronföljden fick den militärt duktige Jalal al-Din ett rejält stöd som ny Shah. Han tog över kronan i det väldiga imperiet, som var splittrat och svårtstyrt redan INNAN mongol-horden hade strömmat in.
Han nådde staden Gurganj, som skulle ha en enorm trupp på 90000 man. Men när den nye Shahen kom dit var det kaos i staden. Han blev varnad att stadens styrande stödde hans mer lättstyrde lillebror, och flydde med nöd och näppe undan ett kuppförsök, med bara en liten trupp ryttare i följe. De var nog för att anfalla en liten avdelning av mongolerna, och Shahen dödade snart två bröder till Dhjinghis Khans svärson. Efter att han flytt över öknen med mongolerna i hälarna hittade Jalal al-Din en lojal armé på 50000 man som väntade på honom. Snart anslöt sig även hans morbror med ytterligare 30000 erfarna veteransoldater.
För att styrka banden gifte sig Shahen med morbroderns dotter, alltså sin kusin, och förberedde att dra nytta av sin stora armé. Och nog drog han nytta av den alltid. Han besegrade en mongolisk här vid Parwan, och över hela det härjade riket började plundringshärjade provinser resa sig mot mongolerna under sin framgångsrike Shah.
Dhjinghis Khan kunde inte låta det här fortgå. Han satte sig själv i spetsen för en monsterstark armé av fruktade elitkrigare och red för att konfrontera Jalal al-Din. Shahens egna armé började falla sönder över tjafs om krigsbyte, och tusentals soldater hade redan börjat desertera. Dessutom hade ett långt tåg med flyktingar sökt skydd hos honom. Han visste att han inte kunde konfrontera mongolerna rakt på, utan flydde österut, för att passera floden Indus.
De hann aldrig göra det. Den 24:e november 1221 områngade Dhjinghis Khan Jalal al-Dins styrkor på Indus flodstrand. De hårt ansatta perserna gjorde bra motstånd, men nöttes oundvikligen ned av vågor av mongoler.
När Jalal al-Din insåg att dagen var förlorad vände han sin stridshäst, och red ut över en klippkant rakt ned i floden, fortfarande klädd i sin tunga rustning. Dhjinghis Khan sägs ha varit road av Shahens mod, och beodrade sina skyttar att inte skjuta. Till slut kom Shahen faktiskt upp på flodens andra strand, men hans armé, och familj, slaktades av mongolerna och floden färgades röd.

Jalal al-Din karvade ut ett litet rike åt sig själv i Indien, och lyckades hålla sig flytande tack vare sin militära kompetens, trots att han var omgiven av gamla fiender. Trots att mongolerna var ute efter honom byggde han upp sin styrka för att återvända till Persien, där eviga strider mot både mongolerna och tronpretendeter malde ned hans arméer. Till slut blev mongolerna så less på honom att de skickade arméer efter honom, och Shahen flydde till Georgien.

När han tog tillflykt i en grotta mördades han av en man, som krävt hämnd för sin bror som stupat i en av de många striderna.