Den här dagen, torsdagen den 1:a december 1955 gjorde Rosa Parks något hon lovat sig själv att aldrig göra. Men det var inte att hon satt kvar på raden i bussen, Rosa Parks gjorde ofta motstånd trots faran. Det hade att göra med busschauffören som stod framför henne med en revolver på höften.

Rosa Louise McCauley föddes i Tuskegee Alabama 1913. Hon var liten till växten och ofta sjuk. Vid den här tiden i USA hade Ku Klux Klan över sex miljoner medlemmar, och Rosas morfar sov ofta i gungstolen, uppdragen framför framdörren, med hagelbössan i knäet. Hon lyssnade ofta på hans historier om tiden innan slaveriets avskaffande, om hur han växte upp på plantagen och om hans glödande hat för de vita. Morfadern tummade alltid på vad som förväntades av honom som en svart man, och han var förtjust i vitas reaktioner när han understod sig att skaka deras hand och presentera sig som ”Edwards”. Det var morfadern som fick henne att som tioåring försvara sig med en tegelsten mot en vit pojke som hotade att slå henne, och det var han som inspirerade henne att studera.

När hon träffade Raymond Parks, som var tio år äldre än hon, var hon först inte intresserad. Hon tyckte han var för ljus. Men han var principfast och styvnackad, och vägrade att ge med sig runt orättvisor. När hon fick veta att han satt i styrelsen för NAACP och bar runt en revolver i fickan för att försvara sig smälte hon tillslut, och de gifte sig.

Rosa Parks, som hon nu hette, blev sekreterare i NAACP 1943. Det var runt den här tiden hon hade sin första skärmytsling med bussföraren James F. Blake. Svarta var förväntade att först betala framme vid föraren, kliva av bussen och gå på via bakdörren. Rosa hade betalat, och gått rakt in för att sätta sig. James F. Blake visade henne revolvern han hade i bältet, och drog henne sedan genom bussens mittgång för att slänga ut henne genom bakdörren, stänga dem och köra därifrån. Där och då svor hon att aldrig resa med honom igen, utan att istället gå när det var han som körde bussen.

Rosa Parks kände till farorna med att inte lyda runt bussarna. Inom NAACP hade hon utrett och dokumenterat flera fall av svarta kvinnor som misshandlats eller våldtagits när de vägrat flytta sig eller satt sig i för vita reserverade säten. Gång på gång hade polisen antingen inte fullföljt utredningarna, eller begått övergreppen själva. Dessutom hade de hotat att slänga ut Rosa och hennes privatdetektiver ur samhällena där hon gjorde utredningarna. Hon gjorde inte bara dessa utredningarna. Hon visste att NAACP letade efter ett bra fall att följa i rätten. Någon med en oklanderlig natur, med ett städat yttre, som var intelligent och som förstod vilka politiska effekter hennes väl valda ord skulle ha.

Denna berömda dag var hon slutkörd efter att ha arbetat och gått till apoteket. När några vita människor blev stående i gången ställde sig föraren, och hon såg att det var James F. Blake. De andra som satt på hennes rad flyttade sig för att stå bak i bussen, medan Rosa bara flyttade sig från sätet vid gången till fönstersätet. Hon lade inte mycket notis till den vita mannen som skulle ha hennes plats, utan hennes fokus var på Blake.

Polisen tillkallades, och Rosa Parks slängdes i arresten som många andra runt den här tiden. Men NAACP betalade hennes borgen, och beslutade sig att det var hennes fall som skulle nå de rikstäckande nyheterna. En organisation för att samordna en bojkott av bussarna skapades, och ledare för denna blev den då okände 26årige pastorn Martin Luther King Jr.

Bussbojkotterna i Montgomery var fullständigt kolossala och välorganiserade. Men de mötte motstånd. Polisen jagade och bötfällde taxiförare som matchade de 10 cent som bussen kostade och trakasserade bilpooler som organiserats av svarta. Både Rosa Parks och Martin Luther Kings bostäder eldbombades. Men de gav inte med sig. Rosa Parks, som vanligtvis visste att bita ifrån sig, valde att spela timid och stoisk. Hon ville inte ha uppmärksamheten, orolig för farorna som den skulle innebära för hennes familj. Det blev Martin Luther King Jr som blev galjonsfiguren, och han blev även mycket riktigt senare mördad.

Att Rosa Parks satt kvar den här dagen var startskottet för en rörelse, för slutet på segrationslagarna och för Jim Crow. Men hon gjorde klart mycket mer motstånd än så.

Senare skulle hon kommentera om mediabilden av sig själv, och hur den fått sitt alldeles eget liv. Att man fick intrycket av att hon var en gammal gumma. Hon var 41.

 “People always say that I didn’t give up my seat because I was tired, but that isn’t true. I was not tired physically … No, the only tired I was, was tired of giving in.”