Två dagar efter Japans enastående men dumdristriga anfall mot Pearl Harbor på Hawaii förklarade USAs kongress krig mot Japan. Under sammanträdet den 8:e december 1941 höll Franklin D. Roosevelt sitt berömda ”Day of Infamy”-tal.
Hitler svarade på krigsförklaringen mot sina allierade med att själv förklara krig mot USA. Nazityskland som redan från början slagits i uppförsbacke mot motståndare med större resurser och krigskraft var nu i riktigt djupt vatten. USAs fenomenala industriella kapacitet (1944 hade USA ensamt 50% av hela världens BNP) och stora befolkning skulle visa sig utgöra spiken i kistan för axelmakterna.
Det skulle ta några månader för USA att återställa sin förmåga att bedriva krig i Stilla Havet, och sedan var dammluckorna mot Japan öppna. Kriget mot Japan avslutades med två menande meddelanden till Stalin i och med atombomberna mot Nagasaki och Hiroshima.
Amerikansk media, med sin rasistiska anti-Japan-propaganda, eldade upp folket mot kejsaren Hirohito. Det betydde stora obehagligheter för USAs japanska minoritet. Dessutom var det opraktiskt för USAs ledning mot slutet av kriget. Japanska stridsledningen var nämligen beredd att slåss till sista blodsdroppen för att behålla Hirohito på tronen. Dessutom var kejsaren avgörande för att försäkra en fredlig övergångsperiod. Kriget avslutades därför med en stor rentvättningskampanj mot kejsaren, som aldrig skulle komma att åtalas för sina krigsbrott.
USAs krig på Stilla Havet var betydande. 1944 slutade de bygga fler hangarfartyg, då de 100 de redan beställt till Stilla Havet var mer än nog. Under hela kriget skulle Japans frenetiska industri åstakomma 17. Ändå skulle USAs huvudfokus ligga på Europa. Deras starka närvaro där och i Nordafrika, och monumentala stöd till Sovjet, betydde även början på slutet för Hitler. Pearl Harbor och krigsförklaringen kom samtidigt som Sovjet påbörjade sin motoffensiv vid Moskva som vi nyss läst om.