Från och med våren 1315 inföll en period av anmärkningsvärd kyla, vilken pågick fram till 1851. Under denna ”Lilla Istid” förekom även mer extrema kallperioder.

Den 1:a februari år 1814 inträffade ett omfattande vulkanutbrott vid Mayon på Filippinerna, vilket direkt resulterade i över tusen människors död. Askmolnen, tillsammans med dem från andra stora utbrott, särskilt från Mount Tambora, bidrog till en betydande avkylning av planeten. Det mest påverkade året var 1816, även känt som ”Året utan sommar” eller ”Artonhundra-frysa-till-döds”. Sommaren detta år var exceptionellt kall, och bönder i både Nordamerika och Europa mötte svåra svårigheter. Kylan var så påtaglig att frostnätter och snöfall inträffade mitt i sommaren, vilket ledde till missväxt och svält. Det var under denna kalla sommar som Mary Shelley satt inomhus med sina vänner (däribland Lord ”Ligga med sin syrra” Byron). För att fördriva tiden ordnade de en tävling i att skriva skräckberättelser. Mary, som var arton år gammal, författade den litterära klassikern Frankenstein.