Pojken Yusuf föddes i en kurdisk familj i Tikrit i vad som idag är Irak. Historien säger att pojken föddes samma natt som familjen flyttade från Tikrit till Damaskus. Hans far, som var borgherre vid en övergång över Tigris hade nämligen fått på fingrarna efter han låtit en krigsherre korsa floden.
Yusuf älskade Damaskus, men när han var tjugofem tvingades han lämna staden. Tillsammans med sin farbror, generalen Shirkuh, skickades han till Egypten. Syftet var att hjälpa den tidigare viziren Shawar återfå sin plats hos den tonårige kalifen al-Adid. Shawar fick tillbaka sin position, men hamnade snabbt i luven med Shirkuh.
När Shawar slutligen mördades, och Shirkuh dog av infekterade halsmandlar, steg Yusuf i graderna och blev själv vizir, denna dag den 26:e mars 1169. Trots sin ungdom var kalifen sjuklig, och hade inte mycket att sätta upp mot den ambitiösa Yusuf, som kunde ståta med många militära framgångar mot korsriddarna i levanten. När kalifen dog, bara tjugo år gammal, sörjde Yusuf på hans begravning men såg samtidigt till att trupperna trogna honom gick på parad utanför. Ingen skulle få fel uppfattning om vem det var som styrde nu. Snart blev viziren faktiskt sultan.
Yusufs mest kända bedrift var erövringen av Jerusalem år 1187 från riddarna från det tredje korståget. Hans seger i slaget vid Hattin var avgörande för att muslimerna skulle återta staden. Efter att Jerusalem erövrats gav han fri lejd till de som ville ge sig av, något som fick honom att framstå som en hedersman borta i Europa.

Salah ad-Din (Trons rättfärdighet), som Yusuf kallades, förvanskades i Europa till ”Saladin”, och det är under det namnet han är mest berömd här. Han blev med tiden sultan över både Syrien och Egypten, och vid hans död styrde hans rike även över övre Mesopotanien, Arabiens röda-havs-kust, Yemen och Nubien.

Dynastin som han grundade kullkastades av Mamlukernas uppror och övertagande i Egypten 1250.