Ni känner till historien. Den 14:e april 1912 stävade det splitter nya RMS Titanic, ett av de tre systerskeppen Olympic, Britannic och Titanic, mot New York från Southampton via Irland. Strax innan midnatt körde hon på ett isberg, slet upp ett stort hål i sidan, och började sjunka. Skeppet sjönk på bara två timmar och fyrtio minuter, och försvann under ytan 02.20 den 15:e april. Besättningen var inte drillad i evakuering, och de få båtar som fanns att tillgå var gjorda för att skeppa passagerare till ett annat fartyg, inte för att inhysa människor i väntan på räddning.
Av 2240 personer ombord klarade sig bara 706. Det var en markant skillnad i klasstillhörighet mellan de som överlevde och inte.
1852 sjönk HMS Birkenhead utanför Kapstaden. Soldaterna ombord stod kvar på däcket och lät kvinnor och barn kliva ned i de alldeles för få livbåtarna. Birkenhead blev ett berömt exempel på den inofficella ”kvinnor och barn först”-doktrinen och blev romantiserad i dikter av bland annat Rudyard Kipling (författaren till Djungelboken).
Kvinnor och barn-doktrinen efterlevdes väldigt sällan, och var dessutom inte speciellt bra. Titanic var en av de sista spikarna i kistan för den idén, och man gick snabbt över till den moderna idén där man först hjälper de som är minst troliga att klara sig själva.