I maj 1846 lade USAs president Polk inför senaten fram ett förslag att förklara krig mot Mexiko. Polk hade bedrivit sin valkampanj baserat på att utvidga riket söderut och västerut, i andan av Manifest Destiny. Vissa historiker menar att idén var att de nya områderna skulle bli slavstater och därmed stödja Polk och det demokratiska partiet. Faktum är att intensiv kamp skedde om var de nya territorierna skulle falla, något som absolut bidrog till inbördeskriget femton år senare.

Den 18:e april 1847 stod slaget vid Cerro Gordo. General Santa Anna hade här satt upp en stark position, för att hindra amerikanska trupper att ta sig från den förlorade hamnstaden Vera Cruz mot huvudstaden Ciudad de Mexico. En amerikansk kapten, vars namn återfinns mer i amerikansk historia, Robert E. Lee, ledde projektet att hitta en väg förbi mexikanarna. De hittade en, som krävde att ingenjörer klättrade och byggde tillfälliga broar i skydd av mörkret. Kanoner flyttades i bitar med rep och talja av klättrande soldater, och på morgonen den 18:e anföll de mexikanerna i sidan.
Santa Anna flydde undan så snabbt att han inte fick med sig sitt träben, som togs av amerikanerna.
På den mexikanska sidan under det här slaget fanns ett kompani på runt 200 personer. Gruppen bestod huvudsakligen av katolska irländare, och tyskar, men även svarta tidigare slavar. Huvuddelen av dem hade blivit infösta i den amerikanska armén direkt från migrationsbåtarna. Hellre än att slåss i ett anfallskrig, mot katoliker, för de som tagit dem tillfånga, bytte de sida. Tillsammans utgjorde de St Patricks Battalion.
Gruppen slogs som lejon, och medverkade i många av de hårdaste striderna under kriget. Det var inte många av dem som överlevde. Huvuddelen av de som inte stupade på slagfältet avrättades som förrädare i den största massavrättningen i amerikansk historia.
Robert E. Lee skulle bli general för rebellerna under amerikanska inbördekriget, och en snabbis mot slutet var han ledare för hela den snabbt sammanbrakande armén. Han avrättades inte.