Det hela började med att den danske kungen Kristian IX, som även var hertig av vad som idag kallas Schleswig, annekterade området i november 1863. Eller, ja. Att säga att det började då är orättvist. Regionen hade en blandad tysk-dansk befolkning och hade varit omtvistad länge. Som ett svar på den danske kungens handlingar trängde preussiska och österrikiska trupper in i Jylland i januari 1864. Den 18:e april samma år, i och med slaget vid Dybbøl, förlorade Danmark kriget och fick i fredsförhandlingarna avträda Schleswig, Holstein och Sachsen-Lauenburg.
Det dansk-tyska kriget kan ses som det första av tre krig som enade Tyskland. Det andra var tyska enhetskriget 1866 och fransk-tyska kriget som slutade med kejsardömets utropande i spegelsalen i Versailles. Drivande i alla de här krigen, och i kröningen av kejsaren, var Otto von Bismarck.
Det här kriget innebar även slutet på ett annat fenomen: skandinavismen. Den svenske kungen Karl XV ville blanda sig i kriget på Danmarks sida, men blev nedröstad av sin regering. Detta var vid tiden helt oerhört. Opinionen för att medverka i kriget var dessutom stark. Sedan 1829 hade det funnits en stark idé om att göra gemensam sak med Danmark; ”Söndringens tid är förbi”. Tillsammans skulle rikena agera motvikt mot framförallt Ryssland. Schleswig (och Holstein) var dessutom kärnfrågor för Skandinavismen. Under kriget skrevs det dikter om ”nordanstormens söner”, om de frivilligsvenskar som medverkade på Danmarks sida. Men att Sverige uteblev blev den slutgiltiga spiken i kistan.