Generallöjtnant Duncan Cameron tog bara en kort paus i angreppet. Anledningen var att han fick en betydande förstärkning, fler mannar och kanoner. Han hade redan gott om artilleri som han använt mot fienden, inklusive en imponerande 110-punds Armstrongkanon. Nu fick han ännu mer, nog att ”blåsa vildarna till djävulen”. Han hade dessutom 1700 skickliga brittiska soldater, mer än nog för att omringa fienden. Medan trupperna positionerade sig gick nio officerare, de som skulle leda anfallet morgonen därpå, för att äta middag på missionshuset i närheten.
Bara en av de nio skulle överleva morgondagen.
Camerons motståndare var infödda maorier. Mot britternas gevär, pistoler, svärd och kanoner hade de sina traditionella klubbor med hajtänder, spjut och dubbelpipiga hagelbössor. De hade absolut ingenting att sätta emot så länge britterna bara höll avståndet till dem. Hagelbössorna hade inte lång räckvidd alls, eftersom hagelsvärmen förlorade fart och kraft mycket snabbare än kulor som sköts ur långa gevärspipor. Dessutom var de långt färre, med en faktor nästan sju mot en. Vad de däremot hade gott om var mod, disciplin, och framförallt en förmåga att lära sig av sina motståndare, och kopiera det som fungerade.
Ledaren, Rawiri Puhirake, hade valt platsen för slaget med omsorg. Maorierna själva byggde inga fort i sina traditionella strider, men de hade sett vad britterna gjorde. Och de ville provocera britterna att anfalla. Därför byggde man nu en befästning på en smal landtunga som löpte genom ett träsk. Det fanns inte gott om träd att bygga pallisad med. Men de byggde den extra lång, och därför gles. De byggde ett litet extrafort utanför det större. Meningen var att få britterna att tro att de var många fler än vad de var. Fortet, som fick namnet Gate Pa, hade passat långt fler försvarare än de 250 maurierna.
Maorierna kopierade inte bara sättet att slåss med befästningar; de gjorde det väldigt väldigt bra. I världsklass, faktiskt. Innanför de glesa pallisaderna byggde de ett nätverk av skyttegravar som gick i zick-zack. De hade tunnlar och gömda rum i flera våningar i ett virr-varr som var förvirrande med flit. Dessutom satte Rawiri Puhirake upp en flaggstång med en flagga på, mot den bakre pallisaden av fortet. Han visste att britterna själva tyckte om att sätta flaggan i mitten, och därför skulle anta att det var där den satt. Under den långa beskjutningen satte maorierna upp sina huvudbonader på kanterna till skyttegravarna, så att britterna skulle ödsla ammunition mot dem. Själva satt de tryggt i utrymmet nedanför, vilade och väntade.
Under natten och den tidiga morgonen den 29:e april 1864 vräkte britterna ned 30 ton granater över Gate Pa. 110-pundaren fick sällskap av två 40-pundare respektive 6-pundare, två stycken 24-punds haubits, och åtta stycken mörsare. Beskjutningen pågick i åtta timmar. Trots att de mycket riktigt sköt mot flaggstången landade en otrolig mängd inuti Gate Pa. Framförallt lyckades britterna skjuta upp en bräsch i de yttre vallarna och pallisadverket. Vid fyratiden på morgonen ställde trehundra man upp, med trehundra till bakom sig, och stormade in i Gate Pa med fästa bajonetter.
De stötte på väldigt lätt, om ens något, motstånd. Britterna fann sig vandrandes i en labyrint, utan några motståndare att slåss mot. Allt var tyst. Övergivet. Granaterna hade förvandlat Gate Pa till gyttja.
Det är osäkert vad som sedan hände, men på en given signal dödades åtta av de nio officererna. Disciplinerade maorier som tills nu hållit sig gömda och tysta dök upp från ingenstans med sina klubbor, eller sköt på soldaterna genom dolda gluggar. Under svåra förluster flydde anfallarna hals över huvud ut igen.
I skydd av mörkret natten därpå smög försvararna iväg genom träsket, och lämnade bara efter sig högar med skyfflad jord. De bar dessutom med sig sina sårade och skadade, så att britterna inte ens kunde avgöra vilken effekt deras anfall hade haft.
Att den moderna stridsmakten kunde åkta på en sådan minnesbeta mot ”halvnakna och halvbeväpnade vildar” var oerhört. Cameron förlorade både tilltro och anseende även om han strax därpå skulle besegra maori-alliansen i ett avgörande slag.

Gate Pa är ett bra exempel på David mot Goliat, och hur man inte skall underskatta sin motståndare.