Mitt under den Stora Depressionen, i sviterna efter börskrashen 1929, var det svårt i Ångermanland. Arbetslösheten var hög, i vissa distrikt 80%-85%. Detta var dessutom innan det fanns någon typ av a-kassa att förlita sig på. De som fortfarande hade arbete fick utstå lönesänkningar och indragningar av olika förmåner, som var så svåra att det knappt gick att leva på dem.
Marma-Långrörs AB:s sulfatfabrik meddelade sommaren 1930 att de skulle komma att sänka lönerna med ytterligare drygt 3 procent. Det blev en konflikt om detta, som resulterade i en strejk i oktober.
I maj året därpå hade isen på bottenhavet lossat, och företaget var intresserat av att så snart som möjligt skeppa ut de produkter de hade i lager och lyckats sälja trots lågkonjukturen. På de öppna farvattnen skeppades strejkbrytare in. Ilskan över detta blev oerhörd.
Militär ifrån Sollefteå kallades in för att skydda dessa strejkbrytare vid Lunde, och hjälpa den kommunala polisen som var fruktansvärt underdimensionerad för uppgiften (vid den här tiden fanns inga polisresurser som lagligt fick agera över kommungränserna).
Den 14:e maj fattade arbetarna beslut om att omedelbart lägga ned arbetet i alla sågverk och massafabriker i hela Ådalen. 4000-5000 personer samlades vid Folkets Hus i Kramfors, och tågade sedan mot Lunde där strejkbrytarna höll till.
När tåget nådde Lunde trodde befälhavaren för soldaterna att han hörde skott från folkmassan. Sanningen var den att han hade hört sina egna ryttare skjuta i luften i ett försök att skingra folkmassan.
Först beordrade han sina soldater att skjuta i marken framför demonstranterna. När folk började spridas ut tolkade han det som en kringgående rörelse, och beordrade soldaterna att skjuta verkningseld med sina kulsprutor och gevär.
Fyra demonstranter, och en kvinna som stod på en gård intill och såg på, dödades, och ytterligare fem personer skadades.
Skotten upphörde när en av arbetarnas musikanter blåste ”eld upphör” på sin trumpet. Han delgavs senare misstanke för att ”otillbörligen ha tagit kommandot över militär trupp”, men åtalet lades ned innan det kommit till rättegång.

Skotten i Ådalen, eller ”Ådalen 31”, skulle ha flera konsekvenser. Polisens möjlighet att agera över kommungränser sågs över, militären begränsades i vilka polisiära ärenden de fick utföra, och Ådalshändelserna lär ha varit bidragande till socialdemokraternas vinst i valet 1932.

Fyra av de dödade lades i en gemensam grav vid en kyrka i närheten. På graven vilar en stenplatta med inskriptionen:

Här vilar
en svensk arbetare
stupad i fredstid
vapenlös värnlös
arkebuserad
av okända kulor
Brottet var hunger
Glöm honom aldrig